"Vägen till livet"

Joh 16:16-22 (Tidigare publicerad 2008-04-10)

Var det så att lärjungarna inte kunde känna den gudomliga närvaron inom sig, förrän Jesus kommit tillbaka till dem genom sin ande?

Jag kan mycket väl tänka mig att andliga vägledare och hjälpare kan komma till oss genom sin ande eller genom andra människor och göra oss medvetna om det som hela tiden funnits där inom oss, men i mitt liv finns inget sådant ”frälsningsögonblick” som jag kan minnas. Jag har aldrig upplevt mig själv som avskild från Gud.

Det var först när jag började i skolan på sjuttiotalet som jag blev medveten om att inte alla upplevde Guds närvaro så som jag gör. Jag är uppväxt i en liten by på landsbygden där så gott som alla var kristna. När jag började första klass hade jag en rätt töntig röd skolväska med John Blund på. För att hotta upp den lite så prydde jag den med diverse klisterdekaler som jag fått av min storasyster. På märkena stod det ”Gud är Kärlek” och ”Jesus lever”.

Det var en äldre elev på skolbussen som upplyste mig om att det inte alls var sant. Eftersom jag upplevde det obehagligt att bli konfronterad av äldre elever på det viset, pillade jag bort klistermärkena när jag kom hem och höll en väldigt låg profil i skolan när det gällde min tro efter den dagen.

Först när jag började på gymnasiet blev min tro något jag talade öppet om med vem som helst, att min tro i många avseenden inte stämde överens helt med andra kristnas tro bekymrade mig inte särskilt mycket eftersom tron på Gud för mig alltid varit lika självklar som tron på att jag lever.

Jag är övertygad om att närvaron jag känner inom mig hade varit lika stark och densamma om jag vuxit upp i en annan del av världen, i ett helt annat sammanhang, med en annan religion, men då hade jag förmodligen kallat den någonting annat än Gud.

Rent intellektuellt kan jag förstå att det finns en möjlighet att det jag upplever som Guds närvaro inom mig bara är en illusion, men det är bara för ett kort ögonblick under kraftig drogpåverkan som jag haft känslan av Guds frånvaro. Det ögonblicket av tvivel är det enda jag har att relatera till för att förstå hur ett liv utan tro kan gestalta sig.

Är det på grund av att jag aldrig blivit riktigt vuxen utan fortfarande är rätt barnslig och naiv som jag aldrig drabbas av tvivel? Jag vet inte vad det beror på, men jag upplever det som en verklig nådegåva som jag är oändligt tacksam för. Den inre glädje och tillit till livet jag känner kan ingen ta ifrån mig.

Jag tror inte att Gud är mer närvarande i mitt liv än i någon annans. Jag tror snarare att det jag upplever som en gudomlig närvaro kan andra uppleva som en del av deras eget jag. De upplever det kanske mer som att de för en inre dialog med sig själva.

Ungefär som att de sitter hemma och skriver på sin egen dator utan att veta om att det finns en direktuppkoppling till internet och att möjligheten finns att kommunicera med världens vida nät, det universella varandet i allt och alla.

De tror helt enkelt inte på att någon kan se vad de skriver, hur skulle det kunna vara möjligt?

Jag tror på möjligheten till kommunikation genom den gudomliga närvaron i allt och alla.
Visst kan uppkopplingen vara långsam och nätverket begränsat, visst kan tillgängligheten att nå en viss annan användare kännas obefintlig. Men möjligheten att sända ut budskap är obegränsad och om ens önskningar på något sätt gynnar det gemensammas bästa upplever jag att det når fram till en mottagare på något sätt.

Den mesta kommunikation mellan oss människor som förs genom det universella varandet tror jag förs på ett för oss omedvetet plan, precis som signaler och funktioner i vår kropp fungerar utan att vi medvetet styr dem.

Jag tror att medvetenheten om helheten på något sätt möjliggör ett större välbefinnande hos mänskligheten. Jag tror att det är vägen till ett liv i fred, samverkan, gemenskap och kärlek. Vägen till livet!