Tidigare publicerad: 2007-10-05
Joh 7:14-18
I den här texten som är söndagens predikotext, tycker jag att Jesus uttrycker något viktigt. Han säger ”Min lära är inte min”. Jesus säger inte att han är Gud och att vi ska ära honom.
Jesus har inte studerat sig till sin kunskap. Var kommer kunskapen ifrån?
Guds namn är enligt bibeln:”Jag Är”. Gud är alltså själva ”Varandet”. När jag befinner mig i nuet kan jag uppleva det inom mig, när jag blir stilla och befrias från det ständiga tankebruset. När jag är närvarande i stunden och i det jag gör.
Jag ser kroppen och intellektet som en skickligt konstruerad dator som kan fungera av sig själv och sättas på autopilot. Om ingen använder datorn tjänar den inget syfte. Den kan sysselsätta sig med meningslösheter i det oändliga som inte leder någonstans.
”Varandet” inom oss är vårt verkliga Jag. Vårt innersta väsen. I den medvetenheten kan vi känna samhörigheten med helheten. Vårt Jag är inte vår kropp och vårt intellekt. Jaget Är bara och finns inom oss alla.
Jesus säger: ”Jag Är” Kärleken. ”Jag Är” Sanningen och Livet. Jesus är en människa som Vi men han låter sig användas som ett verktyg av ”Varandet” inom honom.
Kunskapen upplever jag finns i ”Varandet” och kommer till oss genom aha-upplevelser. Verkliga insikter är inget jag får till mig genom att använda min tankeförmåga. Insikterna kommer när jag slutar tänka och bara Är.
”Varandet” finns inom oss alla. När vi är mycket små barn lever vi alla närvarande i nuet. Närvarande - Nära varandet. Vi är. Tankeapparaten kan föra oss bort från ”Varandet” in i framtiden eller fast i det förflutna.
Tankeapparaten kan sysselsätta sig med destruktiva analyser av vårt förflutna eller framtiden och även av den nuvarande situationen. Det kan skapa ”virus” i vår tankeapparat som gör oss verkligt sjuka.
Att låta mitt verkliga Jag styra ”datorn” istället för tvärtom är vad jag vill försöka göra och ibland lyckas jag med det. Andra gånger ”hänger sig” skiten, men då kan man alltid prova att starta om. Att låta den vara avstängd en tid kan vara mycket välgörande!
onsdag 3 december 2008
"Tacksägelsedagen"
Tidigare publicerad: 2007-10-13
Luk 17:11-19
Tio spetälska botas
På söndag är det Tacksägelsedagen. Den här texten ”De tio spetälska botas” visar prov på både tacksamhet och otacksamhet. Jag kan inte låta bli att som Jesus undra varför inte de andra kom tillbaka och tackade.
Tänkte de att de säkert hade blivit friska i vilket fall som helst? Att de faktiskt förtjänade att bli friska?
Ofta är det först när människor drabbas oerhört hårt och nästan allt tas ifrån dem som de vaknar upp och känner tacksamhet. Att drabbas av en svår sjukdom kan förändra en människas liv, så att man äntligen börjar värdesätta livet.
Vårt ego sysselsätter sig ofta med att fokusera på det vi inte har. Vårt ego känner avundsjuka och svartsjuka gentemot andra människor som verkar mer lyckligt lottade.
Jag tror att vi har utrustats med olika gåvor av en orsak och att det är först när vi kan känna tacksamhet över att vi är de vi är som vi kan blomstra, växa och ge frukt.
Egot sätter många käppar i hjulet och om vi istället kan se alla människor som olika funktioner i en och samma kropp tror jag livet fungerar mer som det var tänkt. Om vi slutar se på oss själva som individer separerade från den övriga skapelsen finns inte längre någon anledning till avund och svartsjuka.
Jag tror på medvetenheten om helheten. Egot har egentligen ingen egen existens. Den är mer som en parasit som tar oss i besittning och suger näring ur oss.
Tacksamhet är något vi alla har tillgång till. Vi kan uppleva tacksamhetens oerhörda lyckorus Nu. Varför vänta med att upptäcka dess kraft tills du nästan mist livet?
Tycker du att du inte har något att känna dig tacksam över? Ta i så fall en promenad och befria dig från egots negativa påverkan en stund. Upplev allting runt omkring med dina sinnen. Lyssna, se, smaka, hör och känn. Känn den totala närvaron i din kropp och försvinn inte iväg i tankarna. Var här och Nu.
För mig är det omöjligt att inte känna tacksamhet i sådana stunder, jag blir upp över öronen förälskad i Livet!
Livet som finns inom mig och runt omkring mig, i allt och i alla! Tack!
Luk 17:11-19
Tio spetälska botas
På söndag är det Tacksägelsedagen. Den här texten ”De tio spetälska botas” visar prov på både tacksamhet och otacksamhet. Jag kan inte låta bli att som Jesus undra varför inte de andra kom tillbaka och tackade.
Tänkte de att de säkert hade blivit friska i vilket fall som helst? Att de faktiskt förtjänade att bli friska?
Ofta är det först när människor drabbas oerhört hårt och nästan allt tas ifrån dem som de vaknar upp och känner tacksamhet. Att drabbas av en svår sjukdom kan förändra en människas liv, så att man äntligen börjar värdesätta livet.
Vårt ego sysselsätter sig ofta med att fokusera på det vi inte har. Vårt ego känner avundsjuka och svartsjuka gentemot andra människor som verkar mer lyckligt lottade.
Jag tror att vi har utrustats med olika gåvor av en orsak och att det är först när vi kan känna tacksamhet över att vi är de vi är som vi kan blomstra, växa och ge frukt.
Egot sätter många käppar i hjulet och om vi istället kan se alla människor som olika funktioner i en och samma kropp tror jag livet fungerar mer som det var tänkt. Om vi slutar se på oss själva som individer separerade från den övriga skapelsen finns inte längre någon anledning till avund och svartsjuka.
Jag tror på medvetenheten om helheten. Egot har egentligen ingen egen existens. Den är mer som en parasit som tar oss i besittning och suger näring ur oss.
Tacksamhet är något vi alla har tillgång till. Vi kan uppleva tacksamhetens oerhörda lyckorus Nu. Varför vänta med att upptäcka dess kraft tills du nästan mist livet?
Tycker du att du inte har något att känna dig tacksam över? Ta i så fall en promenad och befria dig från egots negativa påverkan en stund. Upplev allting runt omkring med dina sinnen. Lyssna, se, smaka, hör och känn. Känn den totala närvaron i din kropp och försvinn inte iväg i tankarna. Var här och Nu.
För mig är det omöjligt att inte känna tacksamhet i sådana stunder, jag blir upp över öronen förälskad i Livet!
Livet som finns inom mig och runt omkring mig, i allt och i alla! Tack!
"Att leva tillsammans"
Tidigare publicerad: 2007-10-19
Mark 3:31-35
Jesu familj
Jag citerar Wikipedia:” Temat för söndagens bibeltexter enligt evangelieboken är Att leva tillsammans, och en välkänd text är den text ur Markusevangeliet där Jesus tar avstånd från sin mor och sina bröder.”
Jag tolkar inte det Jesus säger som att han tar avstånd från sin mor och sina bröder. Jag tycker att han genom det han säger istället utökar sin familj till att innefatta alla som gör Guds vilja.
Att göra det man innerst inne känner är rätt kan visserligen ibland innebära att man tar avstånd från andra människors försök att påverka en att göra något annat.
Visst kan vissa beslut och vägval i livet innebära att man tvingas ta avstånd från sin familjs inflytande över ens liv. Känner man inte att man har sin familjs fulla stöd i det man gör är det nödvändigt att ibland ta avstånd och istället hämta stöd från andra människor som accepterar och uppmuntrar dig att vara den du innerst inne är.
Det är inte människorna man behöver ta avstånd från utan kanske mer vissa situationer som man kan behöva undvika. Att möta motstånd kan naturligtvis också vara utvecklande och stärka ens egen övertygelse, men att leva tillsammans med människor som tror på ens inre kraft och förmåga är vad som får oss att blomstra.
Eftersom jag tror att Gud bor i vårt innersta, att vi alla är gudomliga väsen, så är det när vi följer vårt innersta som vi gör Guds vilja.
Hur kan man då skilja på vad som är vårt egos intressen och vad som är vår innersta vilja?
När vi tillfredställer vårt egos behov, kan det ge oss en mängd tillfälliga känsloupplevelser, men den inre frid och glädje som kommer av att man följer sitt innersta tror jag däremot inte kan infinna sig när egot styr oss.
När Jesus säger till människorna som samlats runt omkring honom, att de är hans bröder och systrar, visar han på hur vi kan fungera som en enda stor familj genom att vara de vi innerst inne redan Är.
Mark 3:31-35
Jesu familj
Jag citerar Wikipedia:” Temat för söndagens bibeltexter enligt evangelieboken är Att leva tillsammans, och en välkänd text är den text ur Markusevangeliet där Jesus tar avstånd från sin mor och sina bröder.”
Jag tolkar inte det Jesus säger som att han tar avstånd från sin mor och sina bröder. Jag tycker att han genom det han säger istället utökar sin familj till att innefatta alla som gör Guds vilja.
Att göra det man innerst inne känner är rätt kan visserligen ibland innebära att man tar avstånd från andra människors försök att påverka en att göra något annat.
Visst kan vissa beslut och vägval i livet innebära att man tvingas ta avstånd från sin familjs inflytande över ens liv. Känner man inte att man har sin familjs fulla stöd i det man gör är det nödvändigt att ibland ta avstånd och istället hämta stöd från andra människor som accepterar och uppmuntrar dig att vara den du innerst inne är.
Det är inte människorna man behöver ta avstånd från utan kanske mer vissa situationer som man kan behöva undvika. Att möta motstånd kan naturligtvis också vara utvecklande och stärka ens egen övertygelse, men att leva tillsammans med människor som tror på ens inre kraft och förmåga är vad som får oss att blomstra.
Eftersom jag tror att Gud bor i vårt innersta, att vi alla är gudomliga väsen, så är det när vi följer vårt innersta som vi gör Guds vilja.
Hur kan man då skilja på vad som är vårt egos intressen och vad som är vår innersta vilja?
När vi tillfredställer vårt egos behov, kan det ge oss en mängd tillfälliga känsloupplevelser, men den inre frid och glädje som kommer av att man följer sitt innersta tror jag däremot inte kan infinna sig när egot styr oss.
När Jesus säger till människorna som samlats runt omkring honom, att de är hans bröder och systrar, visar han på hur vi kan fungera som en enda stor familj genom att vara de vi innerst inne redan Är.
Inledning - utvärdering
Vad ni kan läsa i denna blogg är min tolkning av vad Jesus säger och gör i de evangelitexter som finns föreslagna enligt kyrkoåret. Jag startade detta projekt för att jag ville komma fram till ifall jag fortfarande hör hemma i den kristna församling där jag är uppväxt. Jag ville veta vilken inverkan Jesus budskap har på mig idag.
Min vision är att alla kyrkor och samlingslokaler skulle vara platser där människor kan mötas i kärlek och respekt oavsett religionstillhörighet eller politisk hemvist. Mötas för att dela upplevelser och erfarenheter men främst för att uppleva gemenskap där man accepteras och älskas precis som man är.
Hade Jesus om han levt i form av människa idag, valt att tillhöra någon församling? Han var född in i judendomen, såsom jag är född in i kristendomen. Han förnekade inte sina rötter inom judendomen, men hans budskap var nytt och innefattade alla människor. Han verkade huvudsakligen utanför synagogorna i möte med den enskilda människan.
Jag vill se och bekräfta den gudomliga närvaro jag kan uppleva i alla människor, på samma sätt som jag kan se den gudomliga närvaron i naturen. Många människor har dåliga erfarenheter av vad som gjorts i religionens namn, när Guds namn missbrukats som ett maktmedel i egoistiska intressen eller för en såkallad ”god sak”. Det finns så oerhört mycket besvikelse hos människor att de automatiskt tar avstånd till allt vad Gud och kyrka heter och det med min fulla förståelse.
Jag bär inte på några negativa erfarenheter vad gäller min egen uppväxt i missionskyrkan, utan för mig fungerade församlingen som ett slags skyddsnät som kom med positiva tillrop när det gällde att framträda med sång eller säga något i gudstjänsten, så långt ifrån idoljuryns fördömande man kan komma.
I barn och ungdomsverksamheten i missionskyrkan blev jag ständigt påmind om hur värdefull och älskad jag är av Gud. Där upplevde jag inte någon form av utslagning utan aktiviteterna byggde för det mesta på samarbetsövningar där alla vinner.
Jag tycker i stort att kyrkornas verksamhet fyller en viktig funktion i samhället. Risken med församlingen är att den blir en klubb för inbördes beundran, att det blir ett vi mot världen, istället för ett vi i världen. Jag vill vara en del av helheten, samhörigheten med alla människor och vill inte ingå i en gemenskap där man måste tro på ett speciellt sätt för att få vara med.
Jag upplever att det finns ett utrymme, bortom alla ord, där vi kan nå varandra och se varandra här och nu. Där vi kan mötas om än bara för ett ögonblick, i ett uppklarat ljus. Vårt förflutna har ingen betydelse, vad vår tankeapparat har kommit fram till och dragit för slutsatser spelar ingen roll.
Kärlekens och livets mysterier är inget vi någonsin till fullo kommer att fatta med hjärnan. Vi kan försöka att uttrycka vår upplevelse genom ord, konst och musik, men på djupet är upplevelsen något obeskrivbart som bara Är.
Ett Varande som vi delar!
Min vision är att alla kyrkor och samlingslokaler skulle vara platser där människor kan mötas i kärlek och respekt oavsett religionstillhörighet eller politisk hemvist. Mötas för att dela upplevelser och erfarenheter men främst för att uppleva gemenskap där man accepteras och älskas precis som man är.
Hade Jesus om han levt i form av människa idag, valt att tillhöra någon församling? Han var född in i judendomen, såsom jag är född in i kristendomen. Han förnekade inte sina rötter inom judendomen, men hans budskap var nytt och innefattade alla människor. Han verkade huvudsakligen utanför synagogorna i möte med den enskilda människan.
Jag vill se och bekräfta den gudomliga närvaro jag kan uppleva i alla människor, på samma sätt som jag kan se den gudomliga närvaron i naturen. Många människor har dåliga erfarenheter av vad som gjorts i religionens namn, när Guds namn missbrukats som ett maktmedel i egoistiska intressen eller för en såkallad ”god sak”. Det finns så oerhört mycket besvikelse hos människor att de automatiskt tar avstånd till allt vad Gud och kyrka heter och det med min fulla förståelse.
Jag bär inte på några negativa erfarenheter vad gäller min egen uppväxt i missionskyrkan, utan för mig fungerade församlingen som ett slags skyddsnät som kom med positiva tillrop när det gällde att framträda med sång eller säga något i gudstjänsten, så långt ifrån idoljuryns fördömande man kan komma.
I barn och ungdomsverksamheten i missionskyrkan blev jag ständigt påmind om hur värdefull och älskad jag är av Gud. Där upplevde jag inte någon form av utslagning utan aktiviteterna byggde för det mesta på samarbetsövningar där alla vinner.
Jag tycker i stort att kyrkornas verksamhet fyller en viktig funktion i samhället. Risken med församlingen är att den blir en klubb för inbördes beundran, att det blir ett vi mot världen, istället för ett vi i världen. Jag vill vara en del av helheten, samhörigheten med alla människor och vill inte ingå i en gemenskap där man måste tro på ett speciellt sätt för att få vara med.
Jag upplever att det finns ett utrymme, bortom alla ord, där vi kan nå varandra och se varandra här och nu. Där vi kan mötas om än bara för ett ögonblick, i ett uppklarat ljus. Vårt förflutna har ingen betydelse, vad vår tankeapparat har kommit fram till och dragit för slutsatser spelar ingen roll.
Kärlekens och livets mysterier är inget vi någonsin till fullo kommer att fatta med hjärnan. Vi kan försöka att uttrycka vår upplevelse genom ord, konst och musik, men på djupet är upplevelsen något obeskrivbart som bara Är.
Ett Varande som vi delar!
tisdag 2 december 2008
Min tro
(Tidigare publicerad: 2006-07-25)
Min trosbekännelse
Jag tror på medvetenheten om helheten.
Drivkraften i allt som lever, andas och växer.
Jag tror på människan, dess lust och längtan, lekfullhet och fantasi, dess förmåga till förändring,
nyfikenheten, skrattet och gråten.
Jag tror på närheten i ensamheten,
samhörigheten som kommer inifrån.
Jag tror på gemenskapen, på glädjen i att dela.
Jag tror på sambandet till allt levande,
djur och natur, till kosmos.
Jag tror på kärlekens och livets mysterier.
Jag tror på möjligheten!
För mig är tro att inte veta, men att trots det känna sig övertygad.
Anledningen till att jag kallar närvaron jag känner inom mig för Gud, beror nog mycket på min uppväxt. Jag är pastorsbarn och fick tidigt en benämning för det jag så tydligt känner inom mig. Min pappa var pastor i Missionskyrkan och jag blev som ung medlem i församlingen. Hade jag varit uppväxt någon annanstans i världen hade jag säkert haft andra bokstavskombinationer för det onämnbara mysterium som Gud är. Det finns inga bevis för att Gud existerar, men jag är en positiv person som har valt att tro för att jag helt enkelt inte kan låta bli.
Det som står i den Kristna trosbekännelsen känns inte viktigt för min tro. Det var därför jag skrev min egen trosbekännelse.
Jag tror att Gud likaväl kan använda sig av en våldtagen Maria eller en Maria som ger sig hän i lust till en förbipasserande yngling eller varför inte av Josef även om jag nog mer tror på någon av de andra versionerna. Det viktiga för mig är att Gud kan använda sig av vem som helst av oss. Vi kan alla låta oss fyllas av Guds kärlek och uträtta något för mänskligheten såsom Jesus gjorde. Genom att göra Jesus till ett övernaturligt väsen frånsäger vi oss ansvaret för hur det ser ut i världen. Vi är alla Guds barn och ju mer vi låter kärleken styra över våra handlingar, ju mer kan vi tillsammans förändra världen.
För min tro är det inte heller viktigt ifall Jesus uppstod eller ej. För mig är Guds kärleks kraft lika oändligt stor, även ifall inte uppståndelsen ägt rum. Jag tror mycket väl att uppståndelsen kan vara enbart symbolik. Genom att ha Jesus som förebild och ha vilja att efterlikna honom och fyllas av Guds kärleks ande kan vi bli "Jesus" i uppstånden form.
Jag har pratat med pastorn i min församling, eftersom jag känner att den Kristna Trosbekännelsen som den är utformad idag innehåller sånt som inte är viktigt för min tro idag. Jag har funderat på att säga upp mitt medlemskap av den anledningen. Jag har länge bara varit med som passiv medlem. Vår pastor ansåg att mitt oliktänkande istället kunde bidra till att människor som är osäkra på om de passar in, vågar ta steget in i en kristen gemenskap. Församlingens gemenskap har betytt oerhört mycket för mig under min uppväxt och det är absolut inget jag vill ta avstånd ifrån. Jag vill heller inte ta avstånd från de underbara människor som finns i min församling.
När jag dör tror jag att min fysiska kropp kommer att brytas ned till atomer som blir byggstenar till något nytt. Kärleken i oss, tror jag består. Kärleken upphör aldrig! Jag tror att kärleken återgår till det universella varandet och blir på nytt förutsättningar till den ständigt pågående skapelseprocessen.
Jag tror inte att någon människa föds ond. Onda handlingar tror jag kommer sig av egoism och rädsla. Lever man med ett öppet sinne, tror jag det är lättare att få kontakt med kärleken inom sig. Kärleken får egoism och rädsla att försvinna. Rädslan och egoismen finns också inom människan, men man kan medvetet styra över hur mycket plats det ska få i ens liv.
Att leva i kommunikation med kärleken inom sig, är för mig detsamma som bön
Det här är min personliga övertygelse, min Tro! Jag påstår inte att jag vet. Vem vet, kanske kommer det visa sig att det enbart är den mänskliga hjärnan som uppfunnit tron för att hitta mening i tillvaron. Det viktiga för mig är att tron hjälper mig i nuet.
För mig är det en självklarhet att acceptera alla typer av Gudsuppfattningar utan att fördöma någon. Jag tror på kärleken och den återkommer ju inom de flesta religioner. Jag tycker det är mer intressant att fokusera på det som förenar oss istället för det som skiljer oss.
Jag tror att Gud finns i hela skapelsen. Det är i Gud vi lever rör oss och finns till. Vi är skapade till Guds avbild. Vi är gudomliga väsen. Guds rike finns inom oss.
Jag tror att det gudomliga bor i vårt innersta. Om än bara som en liten droppe av det hav som är Gud. Även om det bara är en liten, liten droppe så är det samma Vatten. I vågorna av det hav som vi tillsammans bildar, kan vi nå varandra, kommunicera med varandra, sända önskningar som gagnar det gemensammas bästa.
Min trosbekännelse
Jag tror på medvetenheten om helheten.
Drivkraften i allt som lever, andas och växer.
Jag tror på människan, dess lust och längtan, lekfullhet och fantasi, dess förmåga till förändring,
nyfikenheten, skrattet och gråten.
Jag tror på närheten i ensamheten,
samhörigheten som kommer inifrån.
Jag tror på gemenskapen, på glädjen i att dela.
Jag tror på sambandet till allt levande,
djur och natur, till kosmos.
Jag tror på kärlekens och livets mysterier.
Jag tror på möjligheten!
För mig är tro att inte veta, men att trots det känna sig övertygad.
Anledningen till att jag kallar närvaron jag känner inom mig för Gud, beror nog mycket på min uppväxt. Jag är pastorsbarn och fick tidigt en benämning för det jag så tydligt känner inom mig. Min pappa var pastor i Missionskyrkan och jag blev som ung medlem i församlingen. Hade jag varit uppväxt någon annanstans i världen hade jag säkert haft andra bokstavskombinationer för det onämnbara mysterium som Gud är. Det finns inga bevis för att Gud existerar, men jag är en positiv person som har valt att tro för att jag helt enkelt inte kan låta bli.
Det som står i den Kristna trosbekännelsen känns inte viktigt för min tro. Det var därför jag skrev min egen trosbekännelse.
Jag tror att Gud likaväl kan använda sig av en våldtagen Maria eller en Maria som ger sig hän i lust till en förbipasserande yngling eller varför inte av Josef även om jag nog mer tror på någon av de andra versionerna. Det viktiga för mig är att Gud kan använda sig av vem som helst av oss. Vi kan alla låta oss fyllas av Guds kärlek och uträtta något för mänskligheten såsom Jesus gjorde. Genom att göra Jesus till ett övernaturligt väsen frånsäger vi oss ansvaret för hur det ser ut i världen. Vi är alla Guds barn och ju mer vi låter kärleken styra över våra handlingar, ju mer kan vi tillsammans förändra världen.
För min tro är det inte heller viktigt ifall Jesus uppstod eller ej. För mig är Guds kärleks kraft lika oändligt stor, även ifall inte uppståndelsen ägt rum. Jag tror mycket väl att uppståndelsen kan vara enbart symbolik. Genom att ha Jesus som förebild och ha vilja att efterlikna honom och fyllas av Guds kärleks ande kan vi bli "Jesus" i uppstånden form.
Jag har pratat med pastorn i min församling, eftersom jag känner att den Kristna Trosbekännelsen som den är utformad idag innehåller sånt som inte är viktigt för min tro idag. Jag har funderat på att säga upp mitt medlemskap av den anledningen. Jag har länge bara varit med som passiv medlem. Vår pastor ansåg att mitt oliktänkande istället kunde bidra till att människor som är osäkra på om de passar in, vågar ta steget in i en kristen gemenskap. Församlingens gemenskap har betytt oerhört mycket för mig under min uppväxt och det är absolut inget jag vill ta avstånd ifrån. Jag vill heller inte ta avstånd från de underbara människor som finns i min församling.
När jag dör tror jag att min fysiska kropp kommer att brytas ned till atomer som blir byggstenar till något nytt. Kärleken i oss, tror jag består. Kärleken upphör aldrig! Jag tror att kärleken återgår till det universella varandet och blir på nytt förutsättningar till den ständigt pågående skapelseprocessen.
Jag tror inte att någon människa föds ond. Onda handlingar tror jag kommer sig av egoism och rädsla. Lever man med ett öppet sinne, tror jag det är lättare att få kontakt med kärleken inom sig. Kärleken får egoism och rädsla att försvinna. Rädslan och egoismen finns också inom människan, men man kan medvetet styra över hur mycket plats det ska få i ens liv.
Att leva i kommunikation med kärleken inom sig, är för mig detsamma som bön
Det här är min personliga övertygelse, min Tro! Jag påstår inte att jag vet. Vem vet, kanske kommer det visa sig att det enbart är den mänskliga hjärnan som uppfunnit tron för att hitta mening i tillvaron. Det viktiga för mig är att tron hjälper mig i nuet.
För mig är det en självklarhet att acceptera alla typer av Gudsuppfattningar utan att fördöma någon. Jag tror på kärleken och den återkommer ju inom de flesta religioner. Jag tycker det är mer intressant att fokusera på det som förenar oss istället för det som skiljer oss.
Jag tror att Gud finns i hela skapelsen. Det är i Gud vi lever rör oss och finns till. Vi är skapade till Guds avbild. Vi är gudomliga väsen. Guds rike finns inom oss.
Jag tror att det gudomliga bor i vårt innersta. Om än bara som en liten droppe av det hav som är Gud. Även om det bara är en liten, liten droppe så är det samma Vatten. I vågorna av det hav som vi tillsammans bildar, kan vi nå varandra, kommunicera med varandra, sända önskningar som gagnar det gemensammas bästa.
Församlingstillhörighet
(Tidigade publicerad: 2007-09-13)
Jag är fortfarande medlem i Missionskyrkan. Eftersom jag inte varit där på länge och församlingen sammanslutits med två andra församlingar trodde jag att det bildats en ny församling som man aktivt måste söka medlemskap i, så var det inte. Om jag inte längre vill tillhöra församlingen måste jag istället aktivt säga upp mitt medlemskap.
Enligt ett religionstest jag gjort på nätet är jag inte särskilt ”kristen”. Så här såg mitt resultat ut:
1. Neo-Pagan (100%)
2. New Age (93%)
3. Mahayana Buddhism (88%)
4. Unitarian Universalism (85%)
5. Liberal Quakers (82%)
6. New Thought (76%)
7. Scientology (74%)
8. Reform Judaism (66%)
9. Taoism (65%)
10. Theravada Buddhism (65%)
11. Hinduism (63%)
12. Christian Science (Church of Christ, Scientist) (62%)
13. Mainline to Liberal Christian Protestants (61%)
14. Secular Humanism (53%)
15. Jainism (51%)
16. Sikhism (51%)
17. Bahá'í Faith (48%)
18. Orthodox Judaism (36%)
19. Orthodox Quaker (35%)
20. Islam (29%)
21. Nontheist (22%)
22. Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints (18%)
23. Mainline to Conservative Christian/Protestant (16%)
24. Jehovah's Witness (14%)
25. Seventh Day Adventist (14%)
26. Eastern Orthodox (9%)
27. Roman Catholic (9%)
Det skulle vara spännande att se resultatet på ovanstående religionstest gjort av Jesus. Jag är inte så säker på att han skulle bli särskilt kristen heller.
Resultatet till trots har jag beslutat mig för att vara kvar som medlem i Missionskyrkan.
Min uppväxt i församlingen har varit betydelsefull för mig och min tro. Att man inom den kristna kyrkan valt att betona saker som jag inte tycker känns viktiga, behöver inte betyda att min frihet att tolka saker och ting på mitt sätt begränsas.
De senaste 20 åren har jag oerhört sällan tagit fram min bibel. Nu har det i mig väckts en nyfikenhet i vad de texter som det predikas över i kyrkorna har att säga mig idag. Min idé är att med mitt ”hedningaperspektiv” göra min tolkning av söndagens text enligt kyrkoåret.
Det återstår att se om jag orkar hålla detta projekt vid liv under ett helt år….
Jag är fortfarande medlem i Missionskyrkan. Eftersom jag inte varit där på länge och församlingen sammanslutits med två andra församlingar trodde jag att det bildats en ny församling som man aktivt måste söka medlemskap i, så var det inte. Om jag inte längre vill tillhöra församlingen måste jag istället aktivt säga upp mitt medlemskap.
Enligt ett religionstest jag gjort på nätet är jag inte särskilt ”kristen”. Så här såg mitt resultat ut:
1. Neo-Pagan (100%)
2. New Age (93%)
3. Mahayana Buddhism (88%)
4. Unitarian Universalism (85%)
5. Liberal Quakers (82%)
6. New Thought (76%)
7. Scientology (74%)
8. Reform Judaism (66%)
9. Taoism (65%)
10. Theravada Buddhism (65%)
11. Hinduism (63%)
12. Christian Science (Church of Christ, Scientist) (62%)
13. Mainline to Liberal Christian Protestants (61%)
14. Secular Humanism (53%)
15. Jainism (51%)
16. Sikhism (51%)
17. Bahá'í Faith (48%)
18. Orthodox Judaism (36%)
19. Orthodox Quaker (35%)
20. Islam (29%)
21. Nontheist (22%)
22. Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints (18%)
23. Mainline to Conservative Christian/Protestant (16%)
24. Jehovah's Witness (14%)
25. Seventh Day Adventist (14%)
26. Eastern Orthodox (9%)
27. Roman Catholic (9%)
Det skulle vara spännande att se resultatet på ovanstående religionstest gjort av Jesus. Jag är inte så säker på att han skulle bli särskilt kristen heller.
Resultatet till trots har jag beslutat mig för att vara kvar som medlem i Missionskyrkan.
Min uppväxt i församlingen har varit betydelsefull för mig och min tro. Att man inom den kristna kyrkan valt att betona saker som jag inte tycker känns viktiga, behöver inte betyda att min frihet att tolka saker och ting på mitt sätt begränsas.
De senaste 20 åren har jag oerhört sällan tagit fram min bibel. Nu har det i mig väckts en nyfikenhet i vad de texter som det predikas över i kyrkorna har att säga mig idag. Min idé är att med mitt ”hedningaperspektiv” göra min tolkning av söndagens text enligt kyrkoåret.
Det återstår att se om jag orkar hålla detta projekt vid liv under ett helt år….
"Domsöndagen"
(Tidigare publicerad: 2007-11-23)
Matt 25:32-46
Människosonens dom
På söndag är det Domssöndagen och då läses denna text i många kyrkor. När jag tolkar den här texten läser jag: När medvetenheten om Varandet kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då sätter sig Varandet på härlighetens tron i människornas hjärtan!
Vad händer då? Jo då tror jag att Varandet skiljer Kärleken från egot. Varandet avvisar egoismen i vårt liv och befrämjar kärlek och medmänsklighet.
Kärleken är det som aldrig upphör. Kärleken är evig. Vårt ego är förgängligt och kommer att upphöra.
Kärlekens kraft tror jag består även när vår kropp dör. När kroppen dör och ej längre skiljer våra själar åt, tror jag att det kommer att bli uppenbart för oss att det vi gör för en medmänniskas bästa gynnar vårt gemensamma Varande.
Helvetet tror jag endast kan existera i den människa som helt styrs av sitt ego. Helvetet existerar då som en illusion i den människans liv, en illusion som kan gå upp i rök när Varandet avslöjar den.
När man inte längre står ut med sig själv och sitt liv är avslöjandet nära, då väcks möjligheten att släppa illusionen om jaget och kliva ut ur egots trånga obekväma kostym. Att bara få vara i varandet, i Kärleken, befriande naken och närvarande.
Matt 25:32-46
Människosonens dom
På söndag är det Domssöndagen och då läses denna text i många kyrkor. När jag tolkar den här texten läser jag: När medvetenheten om Varandet kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då sätter sig Varandet på härlighetens tron i människornas hjärtan!
Vad händer då? Jo då tror jag att Varandet skiljer Kärleken från egot. Varandet avvisar egoismen i vårt liv och befrämjar kärlek och medmänsklighet.
Kärleken är det som aldrig upphör. Kärleken är evig. Vårt ego är förgängligt och kommer att upphöra.
Kärlekens kraft tror jag består även när vår kropp dör. När kroppen dör och ej längre skiljer våra själar åt, tror jag att det kommer att bli uppenbart för oss att det vi gör för en medmänniskas bästa gynnar vårt gemensamma Varande.
Helvetet tror jag endast kan existera i den människa som helt styrs av sitt ego. Helvetet existerar då som en illusion i den människans liv, en illusion som kan gå upp i rök när Varandet avslöjar den.
När man inte längre står ut med sig själv och sitt liv är avslöjandet nära, då väcks möjligheten att släppa illusionen om jaget och kliva ut ur egots trånga obekväma kostym. Att bara få vara i varandet, i Kärleken, befriande naken och närvarande.
"Den yttersta tiden"
(Tidigare publicerad: 2007-11-16)
Matt 24:3-14
Talet om tidens slut
Den yttersta tiden är temat för söndagens gudstjänst. De tecken som Jesus beskriver för sina lärjungar känner vi igen från de flesta tidsepoker. Kanske är vi alltid nära tidens upphörande, tidens slut? För många kanske det låter skrämmande, men när vi mår som allra bäst brukar vi ofta beskriva med att ”tiden står stilla”.
Tiden upphör ofta att existera! Då vi gör något vi älskar, något vi lägger ner hela vår själ i, då har vi inte längre någon uppfattning om tiden. Vi är befriade från tidens stress. Vi Är i Nuet.
Personer med autismspektrumsstörningar sägs ha ”dålig” tidsuppfattning. Jag håller inte med om att den är dålig, men den är annorlunda. Småbarn har ingen tidsuppfattning men en avsevärd förmåga att uppleva nuet. Senare i livet kommer alla krav från omgivningen som de flesta av oss kan lära oss att anpassa oss efter.
Barn med autismspektrumstörningar behöver ofta hjälpmedel som visualiserar tid, man kan använda en äggklocka, timstock, scheman eller en handdator. Dessa hjälpmedel gör inte att de börjar fungera som oss andra.
Varför jag tror att dessa hjälpmedel fungerar är att barnen befrias från stressen av omgivningens krav och förväntningar och oron över vad som ska hända sedan och man tillåts vara i sitt naturliga tillstånd: Här och Nu!
I boken ”Momo Kampen om tiden” av Michael Ende, är det små grå män som kommer och köper vår tid och sedan glömmer man bort de grå männen och man förstår inte varför ens tid aldrig räcker till längre.
Jag tror vi kan bli medvetna om och lyckas avslöja vad som hindrar oss från att vara här och nu. Det himmelska tillståndet uppnår vi genom att bli som barn. En stor närvaro finns i den lilla människan, en närvaro jag kallar Gud.
Matt 24:3-14
Talet om tidens slut
Den yttersta tiden är temat för söndagens gudstjänst. De tecken som Jesus beskriver för sina lärjungar känner vi igen från de flesta tidsepoker. Kanske är vi alltid nära tidens upphörande, tidens slut? För många kanske det låter skrämmande, men när vi mår som allra bäst brukar vi ofta beskriva med att ”tiden står stilla”.
Tiden upphör ofta att existera! Då vi gör något vi älskar, något vi lägger ner hela vår själ i, då har vi inte längre någon uppfattning om tiden. Vi är befriade från tidens stress. Vi Är i Nuet.
Personer med autismspektrumsstörningar sägs ha ”dålig” tidsuppfattning. Jag håller inte med om att den är dålig, men den är annorlunda. Småbarn har ingen tidsuppfattning men en avsevärd förmåga att uppleva nuet. Senare i livet kommer alla krav från omgivningen som de flesta av oss kan lära oss att anpassa oss efter.
Barn med autismspektrumstörningar behöver ofta hjälpmedel som visualiserar tid, man kan använda en äggklocka, timstock, scheman eller en handdator. Dessa hjälpmedel gör inte att de börjar fungera som oss andra.
Varför jag tror att dessa hjälpmedel fungerar är att barnen befrias från stressen av omgivningens krav och förväntningar och oron över vad som ska hända sedan och man tillåts vara i sitt naturliga tillstånd: Här och Nu!
I boken ”Momo Kampen om tiden” av Michael Ende, är det små grå män som kommer och köper vår tid och sedan glömmer man bort de grå männen och man förstår inte varför ens tid aldrig räcker till längre.
Jag tror vi kan bli medvetna om och lyckas avslöja vad som hindrar oss från att vara här och nu. Det himmelska tillståndet uppnår vi genom att bli som barn. En stor närvaro finns i den lilla människan, en närvaro jag kallar Gud.
"Förlåtelse utan gräns"
(Tidigare publicerad: 2007-11-15
Matt 18:15-18
En broder som gör orätt
Jag tycker det känns bra att Jesus faktiskt inte tycker att vi ska finna oss i att bli behandlade hur som helst. Det som Jesus säger i en annan text om att vända andra kinden till kan misstolkas till att man ska utstå vad som helst.
Vi är inga offer. Vi har själva ansvar att förändra den situation vi inte mår bra av att vara i.
När man känner sig orättvist behandlad av någon och den personen inte lyssnar på vad man säger utan förvränger det till att betyda någonting annat, kan det vara bra att tala med någon utomstående.
Att be någon om hjälp och att få ett andra omdöme kan faktiskt vara viktigt.
I många fall av kvinnomisshandel är kvinnan oförmögen att be om hjälp. Hennes självkänsla är så skadad att hon tror sig förtjäna att bli slagen. När två parter träter och ord står mot ord är det lätt att bli förledd att tro att det måste vara en själv det är fel på och då utstår man sånt som man inte mår bra av.
Jesus uppmanar oss att be om hjälp när någon gör oss orätt. En kvinna som blir slagen och förlåter sin man om och om igen, utan att avslöja den oförrätt som begåtts, följer inte Jesus råd.
Han säger att om den som gjort orätt inte lyssnar så sök först hjälp och lämna sedan den som inte lyssnar. När du väl tagit dig ur den situation du inte mår bra av kan du förlåta och gå vidare.
”Förlåtelse utan gräns” är temat på söndagens gudstjänst. Den befrielse det är att kunna förlåta har jag skrivit om tidigare. Att förlåta innebär att man inte längre står i skuld till varandra. Förväntar man sig fortfarande någon form av ”botgöring” från den andre har man ännu inte helt förlåtit.
Att förlåta gör det möjligt att gå vidare utan bitterhet. Det är inte alltid man får förlåtelse. En del människor kommer att fortsätta att vara besvikna och arga över saker som vi har gjort.
”Låt inte solen gå ner över din vrede” lyder ett gammalt ordspråk och visst sover man bättre när man lyckats lösa oförrätter.
Matt 18:15-18
En broder som gör orätt
Jag tycker det känns bra att Jesus faktiskt inte tycker att vi ska finna oss i att bli behandlade hur som helst. Det som Jesus säger i en annan text om att vända andra kinden till kan misstolkas till att man ska utstå vad som helst.
Vi är inga offer. Vi har själva ansvar att förändra den situation vi inte mår bra av att vara i.
När man känner sig orättvist behandlad av någon och den personen inte lyssnar på vad man säger utan förvränger det till att betyda någonting annat, kan det vara bra att tala med någon utomstående.
Att be någon om hjälp och att få ett andra omdöme kan faktiskt vara viktigt.
I många fall av kvinnomisshandel är kvinnan oförmögen att be om hjälp. Hennes självkänsla är så skadad att hon tror sig förtjäna att bli slagen. När två parter träter och ord står mot ord är det lätt att bli förledd att tro att det måste vara en själv det är fel på och då utstår man sånt som man inte mår bra av.
Jesus uppmanar oss att be om hjälp när någon gör oss orätt. En kvinna som blir slagen och förlåter sin man om och om igen, utan att avslöja den oförrätt som begåtts, följer inte Jesus råd.
Han säger att om den som gjort orätt inte lyssnar så sök först hjälp och lämna sedan den som inte lyssnar. När du väl tagit dig ur den situation du inte mår bra av kan du förlåta och gå vidare.
”Förlåtelse utan gräns” är temat på söndagens gudstjänst. Den befrielse det är att kunna förlåta har jag skrivit om tidigare. Att förlåta innebär att man inte längre står i skuld till varandra. Förväntar man sig fortfarande någon form av ”botgöring” från den andre har man ännu inte helt förlåtit.
Att förlåta gör det möjligt att gå vidare utan bitterhet. Det är inte alltid man får förlåtelse. En del människor kommer att fortsätta att vara besvikna och arga över saker som vi har gjort.
”Låt inte solen gå ner över din vrede” lyder ett gammalt ordspråk och visst sover man bättre när man lyckats lösa oförrätter.
"Vårt evighetshopp"
(Tidigare publicerad: 2007-11-03)
Luk 12:4-7
Var inte rädda
Jag håller just nu på att läsa boken ”En annorlunda barndom” av Iris Johansson.” En kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt.” I kapitel 5 som jag nyss läst är flickan tolv år och upptäcker vad döden är.
Innan denna upptäckt har flickan valt att leva så mycket som möjligt i det hon kallar den ”riktiga verkligheten”
Flickan kan sitta och vagga fram och tillbaka eller gunga i sin gunga för att komma ut ur kroppen in i den ” riktiga verkligheten” där intar hon en genomskinlig form och kan fara upp i luften, genom stängda dörrar och genom föremål.
Den ”riktiga verkligheten” är ljus, värderingsfri och fylld av lek och allt är lätt. I den ”riktiga verkligheten” förstår hon hur allting hänger ihop utan att sätta ord på det. Där är allt ”uppklarat”.
Som tolvåring förstår hon att död är en människa när den lämnar sin kropp och inte längre återvänder till den, kroppen grävs ner på kyrkogården. Hon förstod att det hon kallade den ”riktiga verkligheten” i själva verket är evigheten som ligger bakom den ”vanliga verkligheten”. Evigheten är det man kommer ifrån och det man återvänder till.
Hon förstår att tiden i den ”vanliga verkligheten ” är begränsad och efter ett samtal med sin pappa bestämmer hon sig för att fortsätta livet i den ”vanliga verkligheten” trots att det för henne innebär en massa svårigheter eftersom det mesta som försiggår i den ”vanliga verkligheten” för henne tycks helt obegripligt och meningslöst.
Hon valde den ”vanliga verkligheten” för att hon kände att hon hade en uppgift. Hon skulle få människor att förstå att de är dödliga och att det därför är meningslöst att vara osams eftersom vi har så kort tid då vi kan vara i kontakt med varandra i den fysiska form vi genom vår kropp har.
Jag rekommenderar verkligen denna mycket intressanta bok och tycker att Iris tankar om livet, döden och evigheten passar bra att dela med er då söndagens gudstjänsts tema är: ”Vårt evighetshopp”.
Idag jobbar Iris som konsult i kommunikation med både svenska och internationella uppdrag.
Luk 12:4-7
Var inte rädda
Jag håller just nu på att läsa boken ”En annorlunda barndom” av Iris Johansson.” En kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt.” I kapitel 5 som jag nyss läst är flickan tolv år och upptäcker vad döden är.
Innan denna upptäckt har flickan valt att leva så mycket som möjligt i det hon kallar den ”riktiga verkligheten”
Flickan kan sitta och vagga fram och tillbaka eller gunga i sin gunga för att komma ut ur kroppen in i den ” riktiga verkligheten” där intar hon en genomskinlig form och kan fara upp i luften, genom stängda dörrar och genom föremål.
Den ”riktiga verkligheten” är ljus, värderingsfri och fylld av lek och allt är lätt. I den ”riktiga verkligheten” förstår hon hur allting hänger ihop utan att sätta ord på det. Där är allt ”uppklarat”.
Som tolvåring förstår hon att död är en människa när den lämnar sin kropp och inte längre återvänder till den, kroppen grävs ner på kyrkogården. Hon förstod att det hon kallade den ”riktiga verkligheten” i själva verket är evigheten som ligger bakom den ”vanliga verkligheten”. Evigheten är det man kommer ifrån och det man återvänder till.
Hon förstår att tiden i den ”vanliga verkligheten ” är begränsad och efter ett samtal med sin pappa bestämmer hon sig för att fortsätta livet i den ”vanliga verkligheten” trots att det för henne innebär en massa svårigheter eftersom det mesta som försiggår i den ”vanliga verkligheten” för henne tycks helt obegripligt och meningslöst.
Hon valde den ”vanliga verkligheten” för att hon kände att hon hade en uppgift. Hon skulle få människor att förstå att de är dödliga och att det därför är meningslöst att vara osams eftersom vi har så kort tid då vi kan vara i kontakt med varandra i den fysiska form vi genom vår kropp har.
Jag rekommenderar verkligen denna mycket intressanta bok och tycker att Iris tankar om livet, döden och evigheten passar bra att dela med er då söndagens gudstjänsts tema är: ”Vårt evighetshopp”.
Idag jobbar Iris som konsult i kommunikation med både svenska och internationella uppdrag.
"Samhällsansvar"
(Tidgare publicerad: 2007-10-26)
Matt 22:15-22
Frågan om skatt till kejsaren
Samhällsansvar är temat som används på söndagens gudstjänst, när den här texten ur Matteusevangeliet läses.
Expressens rubrik efter Jesus uttalande, hade kanske blivit: ”Jesus stödjer kungahuset”. På Aftonbladets löpsedel skulle det kanske ha stått: ” Jesus vill höja skatterna!”
Nu var ingen av deras journalister där och bevakade händelsen. Där fanns andra människor som ville försöka att få Jesus att säga något de kunde använda emot honom.
Vad jag upplever att Jesus verkligen säger är att han skiter fullständigt i pengar och världslig makt. Han vill visa på en annan väg, kärlekens väg.
Det är av egoistiska intressen de vill sätta dit honom, röja honom ur vägen, manipulera honom till att säga något som kan leda till att han fängslas som upprorsmakare.
Jesus är inte ute efter att skapa motsättningar, han vill återupprätta vår kontakt med vårt innersta väsen kärleken. Han vill att vi ska ge Gud det som tillhör Gud. Vi tillhör Gud. Vi är en del av Gud!
Genom att släppa våra egoistiska intressen och vår önskan att styra andra blir vi fria att uppleva gemenskapen med hela skapelsen.
Den inre världen har helt andra värden! Genom att förändra det inre kan vi förändra det yttre. De orättvisor och det politiska förtryck som fanns under den tid då Jesus levde finns än idag. Den väg han visar ut ur dessa problem är inte att ta till vapen och gå till motattack.
De ord han använder avslöjar sanningen och avväpnar den som hör dem. Han kan väcka starka känslor, vi uppmanas att söka inom oss själva. Öppna vår inre skatt, frigöra vår inre kraft.
Guds rike finns inom oss.
Inom oss kan vi uppleva frid, fred och frihet. Inom oss kan vi förändra världen här och nu.
I nuet kan vi förändra eller acceptera den situation vi befinner oss i. I nuet kan vi förändra eller acceptera oss själva. I nuet kan vi uppleva himmelriket.
Skatten finns inom oss!
Matt 22:15-22
Frågan om skatt till kejsaren
Samhällsansvar är temat som används på söndagens gudstjänst, när den här texten ur Matteusevangeliet läses.
Expressens rubrik efter Jesus uttalande, hade kanske blivit: ”Jesus stödjer kungahuset”. På Aftonbladets löpsedel skulle det kanske ha stått: ” Jesus vill höja skatterna!”
Nu var ingen av deras journalister där och bevakade händelsen. Där fanns andra människor som ville försöka att få Jesus att säga något de kunde använda emot honom.
Vad jag upplever att Jesus verkligen säger är att han skiter fullständigt i pengar och världslig makt. Han vill visa på en annan väg, kärlekens väg.
Det är av egoistiska intressen de vill sätta dit honom, röja honom ur vägen, manipulera honom till att säga något som kan leda till att han fängslas som upprorsmakare.
Jesus är inte ute efter att skapa motsättningar, han vill återupprätta vår kontakt med vårt innersta väsen kärleken. Han vill att vi ska ge Gud det som tillhör Gud. Vi tillhör Gud. Vi är en del av Gud!
Genom att släppa våra egoistiska intressen och vår önskan att styra andra blir vi fria att uppleva gemenskapen med hela skapelsen.
Den inre världen har helt andra värden! Genom att förändra det inre kan vi förändra det yttre. De orättvisor och det politiska förtryck som fanns under den tid då Jesus levde finns än idag. Den väg han visar ut ur dessa problem är inte att ta till vapen och gå till motattack.
De ord han använder avslöjar sanningen och avväpnar den som hör dem. Han kan väcka starka känslor, vi uppmanas att söka inom oss själva. Öppna vår inre skatt, frigöra vår inre kraft.
Guds rike finns inom oss.
Inom oss kan vi uppleva frid, fred och frihet. Inom oss kan vi förändra världen här och nu.
I nuet kan vi förändra eller acceptera den situation vi befinner oss i. I nuet kan vi förändra eller acceptera oss själva. I nuet kan vi uppleva himmelriket.
Skatten finns inom oss!
"Änglarna"
(Tidigare publicerad: 2007-09-29)
Min käre broder som är professionell predikant upplyste mig om att det faktiskt är Mikaelidagen med Änglarna som tema för söndagens gudstjänst. Wikipedia lurade mig att tro något annat. Jag missade undantagsregeln.
Eftersom jag av tidsbrist känner att jag inte hinner skriva om änglarna också så väljer jag att publicera en text jag fick av en kär vän istället. Den kom i form av ett kedjebrev undertecknat GUARDIAN ANGELS
"Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller
för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att
förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för
att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig
genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa
dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är där för det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du
gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer
denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar
slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar
de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att
förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete
är utfört.
Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu
dags att gå vidare. Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,
för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger
dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller
visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig
mängd av glädje.
Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste
bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att
acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i
andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind,
men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en
period eller för resten av livet.
Änglar finns, det är bara det att det inte alltid är så att de
har vingar, och då kallas de vänner. Och du är en av dem."
Min käre broder som är professionell predikant upplyste mig om att det faktiskt är Mikaelidagen med Änglarna som tema för söndagens gudstjänst. Wikipedia lurade mig att tro något annat. Jag missade undantagsregeln.
Eftersom jag av tidsbrist känner att jag inte hinner skriva om änglarna också så väljer jag att publicera en text jag fick av en kär vän istället. Den kom i form av ett kedjebrev undertecknat GUARDIAN ANGELS
"Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller
för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att
förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för
att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig
genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa
dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är där för det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du
gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer
denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar
slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar
de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att
förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete
är utfört.
Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu
dags att gå vidare. Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,
för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger
dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller
visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig
mängd av glädje.
Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste
bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att
acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i
andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind,
men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en
period eller för resten av livet.
Änglar finns, det är bara det att det inte alltid är så att de
har vingar, och då kallas de vänner. Och du är en av dem."
"Rik inför Gud"
(Tidigare publicerad: 2007-09-28)
Här fortsätter en ”hednings” tankar kring kommande söndags predikotext. Mina associationer till dessa bibelverser får mig att börja sjunga.
Matt 6:19-24
I kören jag börjat sjunga i brukar vi ofta avsluta med en ”heartdance”. Om ni undrar över varför det smyger sig in engelska uttryck så beror det på att körledaren är amerikan. ”Heartdance” går till så att man möter varje deltagare i en slags ringdans, där man ser in i den andres ögon och sjunger direkt till den personen och tar emot den andre personens sång.
När det gäller Jesus ord om Skatter i himlen associerade jag till den första av dessa ”heartdance”-sånger som jag fick lära mig. Texten lyder: Himlen finns inom mig, skatten finns inom mig, Gud Är i mig. Himlen finns inom dig, skatten finns inom dig, Gud Är i dig.
Det Jesus säger om att kroppens lampa är ögat får mig att börja sjunga på den andra ”heartdance”-sången, texten lyder: Du är här, du är mig så kär, jag ser himlen i dina ögon.
När vi bekräftat alla på detta sätt ställer vi oss tätt tillsammans i en ring och håller om varandra, blundar och andas. Sen ser vi på varandra. Alla fullkomligt strålar och är så fantastiskt vackra! Att få bli sedd av Gud genom en annan människa och att se på andra genom Guds ögon är för mig ett sätt att vara i himmelriket.
Märkligt egentligen att vi i västvärlden har ett så kommersiellt och materialistiskt samhälle. Här i västvärlden är ju kristendomen som mest utbredd. Jesus återkommer ofta till hur viktigt det är att inte fästa sig för mycket vid prylar. Ju mer man har, ju mer tror man sig behöva verkar det som.
Girigheten kan vara mycket nedbrytande, tänk bara på hur det gick för Gollum i Tolkiens: Sagan om de två tornen. Gollum är visserligen en fiktiv figur ur en sedelärande saga, men han får duga som avskräckande exempel eftersom jag ogärna går till personangrepp i min blogg.
Här fortsätter en ”hednings” tankar kring kommande söndags predikotext. Mina associationer till dessa bibelverser får mig att börja sjunga.
Matt 6:19-24
I kören jag börjat sjunga i brukar vi ofta avsluta med en ”heartdance”. Om ni undrar över varför det smyger sig in engelska uttryck så beror det på att körledaren är amerikan. ”Heartdance” går till så att man möter varje deltagare i en slags ringdans, där man ser in i den andres ögon och sjunger direkt till den personen och tar emot den andre personens sång.
När det gäller Jesus ord om Skatter i himlen associerade jag till den första av dessa ”heartdance”-sånger som jag fick lära mig. Texten lyder: Himlen finns inom mig, skatten finns inom mig, Gud Är i mig. Himlen finns inom dig, skatten finns inom dig, Gud Är i dig.
Det Jesus säger om att kroppens lampa är ögat får mig att börja sjunga på den andra ”heartdance”-sången, texten lyder: Du är här, du är mig så kär, jag ser himlen i dina ögon.
När vi bekräftat alla på detta sätt ställer vi oss tätt tillsammans i en ring och håller om varandra, blundar och andas. Sen ser vi på varandra. Alla fullkomligt strålar och är så fantastiskt vackra! Att få bli sedd av Gud genom en annan människa och att se på andra genom Guds ögon är för mig ett sätt att vara i himmelriket.
Märkligt egentligen att vi i västvärlden har ett så kommersiellt och materialistiskt samhälle. Här i västvärlden är ju kristendomen som mest utbredd. Jesus återkommer ofta till hur viktigt det är att inte fästa sig för mycket vid prylar. Ju mer man har, ju mer tror man sig behöva verkar det som.
Girigheten kan vara mycket nedbrytande, tänk bara på hur det gick för Gollum i Tolkiens: Sagan om de två tornen. Gollum är visserligen en fiktiv figur ur en sedelärande saga, men han får duga som avskräckande exempel eftersom jag ogärna går till personangrepp i min blogg.
"Döden och livet"
(Tidigare publicerad: 2007-09-20)
På söndag handlar evangelietexten enligt kyrkoåret om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda.
Joh 11:28-44
Det här är väl ändå bara för vedervärdigt. Att stackars Lasaros ande uppmanas återvända till en redan ruttnande kropp. Är detta verkligen nödvändigt?
Om Jesus vill få oss att tro på att Livet övervinner döden kan han väl istället be oss se på Liljorna på marken som han gör i ett annat sammanhang.
I naturen är ju döden en förutsättning för pånyttfödelse. Vi lever i ett kretslopp som är i ständig transformering. Döden är enbart ett övergående skede i livsprocessen, i alla fall som jag ser det.
Att Jesus visar sådan empati med den sörjande Maria är ändå en positiv behållning av denna text.
När min far var döende bad jag att han inte skulle tas ifrån mig och han stannade i två långa år fyllda av lidande, i en kropp som inte fungerade. Inte förrän jag uttryckligen bad om att han skulle få dö lämnade han sin kropp.
Så här i efterhand önskar jag att jag kunnat släppa taget om honom tidigare. Kanske valde han lidandet för min skull, för att jag ännu inte var redo. Kanske levde han vidare av kärlek till oss som inte var redo att låta honom dö. Kanske var han själv inte beredd att lämna oss.
Att släppa taget är verkligen inte alltid särskilt lätt. Att faktiskt tillåta den förändring som sker är svårt ibland. Föräldrar kan ha väldigt svårt att tillåta sina barn att bli vuxna till exempel. Släpper vi taget förlorar vi kontrollen och hur ska det då gå?
Min erfarenhet är att när jag väl släpper taget och bara litar på att livet vill mig väl, upplever jag en oerhörd lättnad och befrielse. Jag fylls av kärlek och känner frid inombords.
Är den här typen av sensationer som texten beskriver nödvändiga för att vi ska tro på livets mirakel? Kanske finns det anledning till övertydlighet ibland. I mina drömmar används ofta en övertydlig och sensationell symbolik och de drömmarna är alltid lättare att minnas.
Jesus trodde tydligen att Judarna i sällskapet skulle ha lättare att ta till sig hans budskap om ett under som detta skedde.
För min tro känns denna typ av under inte alls nödvändiga. Jag skulle nog föredra att det är lögn alltihop, för vem har glädje av en halvrutten stinkande bror?
På söndag handlar evangelietexten enligt kyrkoåret om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda.
Joh 11:28-44
Det här är väl ändå bara för vedervärdigt. Att stackars Lasaros ande uppmanas återvända till en redan ruttnande kropp. Är detta verkligen nödvändigt?
Om Jesus vill få oss att tro på att Livet övervinner döden kan han väl istället be oss se på Liljorna på marken som han gör i ett annat sammanhang.
I naturen är ju döden en förutsättning för pånyttfödelse. Vi lever i ett kretslopp som är i ständig transformering. Döden är enbart ett övergående skede i livsprocessen, i alla fall som jag ser det.
Att Jesus visar sådan empati med den sörjande Maria är ändå en positiv behållning av denna text.
När min far var döende bad jag att han inte skulle tas ifrån mig och han stannade i två långa år fyllda av lidande, i en kropp som inte fungerade. Inte förrän jag uttryckligen bad om att han skulle få dö lämnade han sin kropp.
Så här i efterhand önskar jag att jag kunnat släppa taget om honom tidigare. Kanske valde han lidandet för min skull, för att jag ännu inte var redo. Kanske levde han vidare av kärlek till oss som inte var redo att låta honom dö. Kanske var han själv inte beredd att lämna oss.
Att släppa taget är verkligen inte alltid särskilt lätt. Att faktiskt tillåta den förändring som sker är svårt ibland. Föräldrar kan ha väldigt svårt att tillåta sina barn att bli vuxna till exempel. Släpper vi taget förlorar vi kontrollen och hur ska det då gå?
Min erfarenhet är att när jag väl släpper taget och bara litar på att livet vill mig väl, upplever jag en oerhörd lättnad och befrielse. Jag fylls av kärlek och känner frid inombords.
Är den här typen av sensationer som texten beskriver nödvändiga för att vi ska tro på livets mirakel? Kanske finns det anledning till övertydlighet ibland. I mina drömmar används ofta en övertydlig och sensationell symbolik och de drömmarna är alltid lättare att minnas.
Jesus trodde tydligen att Judarna i sällskapet skulle ha lättare att ta till sig hans budskap om ett under som detta skedde.
För min tro känns denna typ av under inte alls nödvändiga. Jag skulle nog föredra att det är lögn alltihop, för vem har glädje av en halvrutten stinkande bror?
"Ett är nödvändigt"
(Tidigare publicerad: 2007-09-13
Matt 6:31-34
Med min nya ambition att tolka Jesus ur en hednings perspektiv slog jag glatt upp en av söndagens evangelietexter. Vad möter mig där om inte en fördomsfull Jesus gentemot oss hedningar. Här påstår han att hedningarna bekymrar sig över mat, dryck och kläder.
Rätt skönt att han uttrycker sig så där ogudaktigt, jag tillhör nämligen dem som ser upp till honom för att han var människa. En människa som valde att låta sina handlingar och ord styras av det gudomliga inom sig. Kärleken inom sig.
Personligen känner jag mig rätt befriad från den typen av bekymmer som han talar om. Essensen i texten tog jag tydligen till mig redan i söndagsskolan. Mina barn har undervisats av Timon och Pumba i Disneys Lejonkungen på samma tema. Hakuna Matata: Inga bekymmer.
”Ett är nödvändigt” lyder temat för söndagens gudstjänst. Vad syftar det på? Att vara befriad från bekymmer är för mig att känna tillit. Tillit är för mig nödvändigt. Tilliten till livets skapare, den gudomliga kärleken som finns inom oss alla. Tilliten befriar mig, lyfter mig och bär mig.
Passande är dessa ord till mig i dessa dagar. Jag har precis förlorat mitt jobb och det naturliga är nog att börja bekymra sig ekonomiskt i ett sånt läge. Orden påminner mig om att det inte finns någon anledning till oro. Pengar har av någon konstig anledning aldrig fattats mig. Jag är visserligen rätt bra på att rätta magen efter matsäcken, men det är tilliten jag känner till livet som gör att jag inte oroas. Tvingas jag att leva under knappare förhållanden i framtiden så är säkert det en nyttig erfarenhet.
Häromdagen talade jag med en kvinna på OK som sa sig inte ha råd att stanna hemma från jobbet då hon blev sjuk för att det dras så mycket från lönen. Vad hemskt att känna det så. Finns det verkligen anledning att behöva känna så i Sverige. Jag antar att det är lättare att ta till sig Jesus ord och verkligen känna tilliten om man får i sig dem redan med modersmjölken.
För ett litet barn är denna typ av tillit en självklarhet. När Alfons pappa säger åt Alfons att inte vara så barnslig kontrar Alfons med att säga till sin pappa: Måste du vara så ”vuxlig”? Begrunda Alfons fråga och alla ni som sedan väljer att vara mindre ”vuxliga” och mera barnsliga, till er vill jag bara avsluta med att säga: Hakuna Matata!
Matt 6:31-34
Med min nya ambition att tolka Jesus ur en hednings perspektiv slog jag glatt upp en av söndagens evangelietexter. Vad möter mig där om inte en fördomsfull Jesus gentemot oss hedningar. Här påstår han att hedningarna bekymrar sig över mat, dryck och kläder.
Rätt skönt att han uttrycker sig så där ogudaktigt, jag tillhör nämligen dem som ser upp till honom för att han var människa. En människa som valde att låta sina handlingar och ord styras av det gudomliga inom sig. Kärleken inom sig.
Personligen känner jag mig rätt befriad från den typen av bekymmer som han talar om. Essensen i texten tog jag tydligen till mig redan i söndagsskolan. Mina barn har undervisats av Timon och Pumba i Disneys Lejonkungen på samma tema. Hakuna Matata: Inga bekymmer.
”Ett är nödvändigt” lyder temat för söndagens gudstjänst. Vad syftar det på? Att vara befriad från bekymmer är för mig att känna tillit. Tillit är för mig nödvändigt. Tilliten till livets skapare, den gudomliga kärleken som finns inom oss alla. Tilliten befriar mig, lyfter mig och bär mig.
Passande är dessa ord till mig i dessa dagar. Jag har precis förlorat mitt jobb och det naturliga är nog att börja bekymra sig ekonomiskt i ett sånt läge. Orden påminner mig om att det inte finns någon anledning till oro. Pengar har av någon konstig anledning aldrig fattats mig. Jag är visserligen rätt bra på att rätta magen efter matsäcken, men det är tilliten jag känner till livet som gör att jag inte oroas. Tvingas jag att leva under knappare förhållanden i framtiden så är säkert det en nyttig erfarenhet.
Häromdagen talade jag med en kvinna på OK som sa sig inte ha råd att stanna hemma från jobbet då hon blev sjuk för att det dras så mycket från lönen. Vad hemskt att känna det så. Finns det verkligen anledning att behöva känna så i Sverige. Jag antar att det är lättare att ta till sig Jesus ord och verkligen känna tilliten om man får i sig dem redan med modersmjölken.
För ett litet barn är denna typ av tillit en självklarhet. När Alfons pappa säger åt Alfons att inte vara så barnslig kontrar Alfons med att säga till sin pappa: Måste du vara så ”vuxlig”? Begrunda Alfons fråga och alla ni som sedan väljer att vara mindre ”vuxliga” och mera barnsliga, till er vill jag bara avsluta med att säga: Hakuna Matata!
"Enheten i Kristus"
Joh 17:9-11 (Tidigare publicerat 2008-08-23)
I den här texten ber Jesus för sina närmaste, sina lärjungar. Han har förklarat för dem att hans uppgift på jorden snart är slutförd, att han måste lämna dem.
Hans uppgift är att upplysa världen om vad Gud Är. Ett världens ljus fungerar Jesus som. I den här stunden som han delar med dem som han upplever som en gåva från Gud, ber han enbart för dem.
Det är genom deras kärlek som Jesus känner sig förhärligad. Han har tillsammans med dem fått uppleva alla de mänskliga villkoren. Det är genom dem han har fått uppleva hur det är att möta människor och älska människor i kroppslig gestalt. De har ätit tillsammans och sovit tillsammans. Han har upplevt dem med alla sina sinnen och fått vara dem nära. Han har till och med tvättat deras fötter! De har levt tillsammans i en ovanligt nära relation och delat allt. Dessa människor har visat honom en hängiven kärlek, då de lämnat allt och levt tillsammans med honom i total tillit.
Lärjungarna ska vara kvar i världen och Jesus ber om att även de ska kunna uppleva att de är ett med Gud såsom han kan uppleva det, så att de fortfarande kan uppleva gemenskapen med honom genom anden.
Det är svårt att lämna dem man älskar när man ser att de är tyngda av sorg. Han ber om att de ska bli medvetna om sambandet med helheten och finna en djupare inre glädje i det.
Att inte längre genom kroppen kunna uppleva dem man älskar genom sina sinnen kan kännas smärtsamt. Det är en sorg att inte kunna uppleva en älskad människas fysiska närvaro. Minnet av min fars fysiska närvaro fyller mig och jag upplever saknaden trots att jag äger medvetenheten om att vi delar samma ande, samma varande.
Vårt liv i fysisk form är tidsbunden och de människor som vi får möta och leva nära här på jorden är viktiga. De är gåvor. Vi är kärleksgåvor till varandra.
I den här texten ber Jesus för sina närmaste, sina lärjungar. Han har förklarat för dem att hans uppgift på jorden snart är slutförd, att han måste lämna dem.
Hans uppgift är att upplysa världen om vad Gud Är. Ett världens ljus fungerar Jesus som. I den här stunden som han delar med dem som han upplever som en gåva från Gud, ber han enbart för dem.
Det är genom deras kärlek som Jesus känner sig förhärligad. Han har tillsammans med dem fått uppleva alla de mänskliga villkoren. Det är genom dem han har fått uppleva hur det är att möta människor och älska människor i kroppslig gestalt. De har ätit tillsammans och sovit tillsammans. Han har upplevt dem med alla sina sinnen och fått vara dem nära. Han har till och med tvättat deras fötter! De har levt tillsammans i en ovanligt nära relation och delat allt. Dessa människor har visat honom en hängiven kärlek, då de lämnat allt och levt tillsammans med honom i total tillit.
Lärjungarna ska vara kvar i världen och Jesus ber om att även de ska kunna uppleva att de är ett med Gud såsom han kan uppleva det, så att de fortfarande kan uppleva gemenskapen med honom genom anden.
Det är svårt att lämna dem man älskar när man ser att de är tyngda av sorg. Han ber om att de ska bli medvetna om sambandet med helheten och finna en djupare inre glädje i det.
Att inte längre genom kroppen kunna uppleva dem man älskar genom sina sinnen kan kännas smärtsamt. Det är en sorg att inte kunna uppleva en älskad människas fysiska närvaro. Minnet av min fars fysiska närvaro fyller mig och jag upplever saknaden trots att jag äger medvetenheten om att vi delar samma ande, samma varande.
Vårt liv i fysisk form är tidsbunden och de människor som vi får möta och leva nära här på jorden är viktiga. De är gåvor. Vi är kärleksgåvor till varandra.
"Medmänniskan"
Luk 10:23-37 (Tidigare publicrat 2008-08-18)
I den här texten får Jesus frågan – Vem är min nästa? Och han svarar med att ge dem liknelsen om den överfallne mannen som både prästen och leviten passerade och såg ligga där halvdöd utan att ingripa. Samariern däremot skötte om hans sår, tog honom till ett värdshus och betalade där för hans fortsatta omvårdnad. Samariern var den överfallne mannens nästa. Samariern såg den överfallne mannen som en medmänniska, en med-lem i den kropp som vi tillsammans utgör. Genom att hjälpa till att hela den döende mannen, helar han även sig själv.
Det är genom att leva i kärlek till våra medmänniskor som vi får liv. Det är i mötet med varandra som vi lever fullt ut. I liknelsen gör Jesus tydligt att yrkesgrupptillhörighet, ras och religion saknar betydelse. Att vi är människor och delar samma varande på jorden är det som sammanlänkar oss. Vi delar samma livsande.
Den kärlek som Jesus predikade omfattar allt och alla. Den fördriver all rädsla och gör oss frimodiga. En självklar följd av att betrakta andra som en del av sig själv är att man helt befrias från avund och svartsjuka. Det blir istället självklart att glädjas åt andras lycka och njutning.
När jag var 20 år gick jag en teaterlinje på Edelviks Folkhögskola. Jag har tidigare skrivit om en undersökning gällande navlars beskaffenhet jag gjorde under det året. Bibellinjeeleverna på skolan gjorde en enkät gällande bibelsyn och sex som jag med glädje deltog i.
Jag presenterade mitt sätt att tolka hur den nya människan som enligt bibeln ej längre är jude eller grek, man eller kvinna utan ett i Kristus. Den nya människan som Jesus representerar möter alla med samma kärlek och respekt. Han var aldrig gift utan levde nära tillsammans med en grupp män och kvinnor som han älskade. Min övertygelse är att den kärleken även var av sexuell art eftersom människan är en sexuell varelse. Jag menade därav att den nya människan kan leva i kärlek tillsammans med många och att sex blir ett uttryck för den kärleken när en sådan ömsesidig lust uppstår.
Min bibelsyn togs inte på allvar av särskilt många, kanske berodde det på att jag skrattade mycket och var iklädd trasiga lappade jeans där jag på den största lappen hade skrivit : Hej jag heter Fia, jag vill ha en puss! En av tjejerna tyckte dock att mina teorier var mycket intressanta även om hon inte delade dem, så jag inbjöds vara med vid ett bibelstudium tillsammans med en inbjuden präst. Prästen skruvade på sig och verkade rätt besvärad, medan jag bara kunde le lugnt och trosvisst, för prästen kunde inte finna några bevis för motsatsen i det nya testamentet utan det är helt enkelt en tolkningsfråga.
Senare i livet har jag läst en del texter av Martinus som under sin livstid nedtecknat insikter som bekräftar att jag inte är ensam om mitt synsätt. Att få ge och ta emot villkorslös kärlek utan förväntningar och krav är ett sätt att vara i paradiset som är fullständigt befriande till kropp och själ.
I den här texten får Jesus frågan – Vem är min nästa? Och han svarar med att ge dem liknelsen om den överfallne mannen som både prästen och leviten passerade och såg ligga där halvdöd utan att ingripa. Samariern däremot skötte om hans sår, tog honom till ett värdshus och betalade där för hans fortsatta omvårdnad. Samariern var den överfallne mannens nästa. Samariern såg den överfallne mannen som en medmänniska, en med-lem i den kropp som vi tillsammans utgör. Genom att hjälpa till att hela den döende mannen, helar han även sig själv.
Det är genom att leva i kärlek till våra medmänniskor som vi får liv. Det är i mötet med varandra som vi lever fullt ut. I liknelsen gör Jesus tydligt att yrkesgrupptillhörighet, ras och religion saknar betydelse. Att vi är människor och delar samma varande på jorden är det som sammanlänkar oss. Vi delar samma livsande.
Den kärlek som Jesus predikade omfattar allt och alla. Den fördriver all rädsla och gör oss frimodiga. En självklar följd av att betrakta andra som en del av sig själv är att man helt befrias från avund och svartsjuka. Det blir istället självklart att glädjas åt andras lycka och njutning.
När jag var 20 år gick jag en teaterlinje på Edelviks Folkhögskola. Jag har tidigare skrivit om en undersökning gällande navlars beskaffenhet jag gjorde under det året. Bibellinjeeleverna på skolan gjorde en enkät gällande bibelsyn och sex som jag med glädje deltog i.
Jag presenterade mitt sätt att tolka hur den nya människan som enligt bibeln ej längre är jude eller grek, man eller kvinna utan ett i Kristus. Den nya människan som Jesus representerar möter alla med samma kärlek och respekt. Han var aldrig gift utan levde nära tillsammans med en grupp män och kvinnor som han älskade. Min övertygelse är att den kärleken även var av sexuell art eftersom människan är en sexuell varelse. Jag menade därav att den nya människan kan leva i kärlek tillsammans med många och att sex blir ett uttryck för den kärleken när en sådan ömsesidig lust uppstår.
Min bibelsyn togs inte på allvar av särskilt många, kanske berodde det på att jag skrattade mycket och var iklädd trasiga lappade jeans där jag på den största lappen hade skrivit : Hej jag heter Fia, jag vill ha en puss! En av tjejerna tyckte dock att mina teorier var mycket intressanta även om hon inte delade dem, så jag inbjöds vara med vid ett bibelstudium tillsammans med en inbjuden präst. Prästen skruvade på sig och verkade rätt besvärad, medan jag bara kunde le lugnt och trosvisst, för prästen kunde inte finna några bevis för motsatsen i det nya testamentet utan det är helt enkelt en tolkningsfråga.
Senare i livet har jag läst en del texter av Martinus som under sin livstid nedtecknat insikter som bekräftar att jag inte är ensam om mitt synsätt. Att få ge och ta emot villkorslös kärlek utan förväntningar och krav är ett sätt att vara i paradiset som är fullständigt befriande till kropp och själ.
"Friheten i Kristus"
Mark 7:31-37 (Tidigare publicerat 2008-08-07)
I den här texten botas en döv man. Det enda Jesus säger är: "Effata!" (det betyder: Öppna dig!). Eftersom jag försöker utgå enbart från det Jesus säger när jag läser evangelierna så kändes den här texten lite tunn vid första anblicken. Vad Jesus gör är naturligtvis också viktigt att titta på. Han tog den döve mannen avsides stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen och andades djupt och sa ”Öppna dig!”.
När jag var 18 år gick jag en ledarlinje på Södra Vätterbygdens folkhögskola. Det ingick en del bibelkunskap i undervisningen. Vår lärare var en väldigt trevlig sådan och det diskuterades en hel del i ämnet.
Jag minns att jag kände mig rätt tillplattad efter en av dessa diskussioner, inte av läraren men av de andra elevernas sätt att tolka bibeln. Diskussionen gällde sex utanför äktenskapet, vilket jag verkade vara den enda som hade erfarenhet av i vår lilla grupp. Nåja jag blev väl inte stenad direkt men jag kände mig ändå rätt dömd av de andras åsikter.
På rasten tror jag min lärare märkte av min nedstämdhet för när han gick förbi mig där jag stod djupt försjunken i tankar, passade han på att sticka in sitt lillfinger i mitt öra. Jag vaknar överraskad till liv med ett litet utrop. Han skrattade åt min reaktion och sa: -Visst är det äckligt.
Visst känns det mycket underligt när någon sticker in fingrarna i öronen på en, men det är åtminstone en biblisk handling enligt den här texten. Jag är glad att han inte spottade på mig också.
Jag var i alla fall fullständigt tillbaka i nuet och bubblade av skratt över den oförutsägbara handlingen. Befriad från tanken på evig fördömelse och upprättad av en lärare som inte hade för avsikt att kasta den första stenen. Jag kan öppna mig. Jag är fri.
I den här texten botas en döv man. Det enda Jesus säger är: "Effata!" (det betyder: Öppna dig!). Eftersom jag försöker utgå enbart från det Jesus säger när jag läser evangelierna så kändes den här texten lite tunn vid första anblicken. Vad Jesus gör är naturligtvis också viktigt att titta på. Han tog den döve mannen avsides stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen och andades djupt och sa ”Öppna dig!”.
När jag var 18 år gick jag en ledarlinje på Södra Vätterbygdens folkhögskola. Det ingick en del bibelkunskap i undervisningen. Vår lärare var en väldigt trevlig sådan och det diskuterades en hel del i ämnet.
Jag minns att jag kände mig rätt tillplattad efter en av dessa diskussioner, inte av läraren men av de andra elevernas sätt att tolka bibeln. Diskussionen gällde sex utanför äktenskapet, vilket jag verkade vara den enda som hade erfarenhet av i vår lilla grupp. Nåja jag blev väl inte stenad direkt men jag kände mig ändå rätt dömd av de andras åsikter.
På rasten tror jag min lärare märkte av min nedstämdhet för när han gick förbi mig där jag stod djupt försjunken i tankar, passade han på att sticka in sitt lillfinger i mitt öra. Jag vaknar överraskad till liv med ett litet utrop. Han skrattade åt min reaktion och sa: -Visst är det äckligt.
Visst känns det mycket underligt när någon sticker in fingrarna i öronen på en, men det är åtminstone en biblisk handling enligt den här texten. Jag är glad att han inte spottade på mig också.
Jag var i alla fall fullständigt tillbaka i nuet och bubblade av skratt över den oförutsägbara handlingen. Befriad från tanken på evig fördömelse och upprättad av en lärare som inte hade för avsikt att kasta den första stenen. Jag kan öppna mig. Jag är fri.
"Tro och liv"
Luk !8:9-14 (Tidigare publicerat 2008-08-01)
I den här texten berättar Jesus en liknelse om en farisé och en publikan.
Fariséns förakt mot andra syndiga människor framgår tydligt i liknelsen. Han upphöjer sig själv genom att se ner på andra. Publikanen ber om nåd och får den.
Ett vanligt fenomen är att tala illa om andra, för att själv framstå i en bättre dager. I liknelsen sker det när männen ska be till Gud. Farisén i liknelsen för ingen kommunikation med Gud, utan Jesus säger att han ber för sig själv. Jämförelser vi gör med varandra är totalt ointressanta ur ett gudomligt perspektiv. Det är sitt ego farisén tillber.
Vårt ego vill gärna höra hur värdelösa andra människor är. Egot älskar att föra vidare elakt prat och negativa omdömen om människor som inte är närvarande. Jämförelser med andra är sånt som egot livnär sig på.
Genom att döma andra dömer vi oss själva. På forumet Medvet-ande pågår det en diskussion om egots funktion. Varför har vi ett ego och är det bara av ondo?
Jag skrev där att: Jag tror att anledningen till att vi har ett ego är förknippat med Kärlek. Vi har möjlighet att göra egna val. Den fria viljan att älska.
Vi väljer själva om vi vill se oss som en del av en större helhet. Vi väljer själva om vi vill se det gudomliga i våra medmänniskor, om vi vill se oss själva som en del i det universella varandet.
Kärlek är ingenting man kan tvinga fram. Egot behövs för att kunna göra valet att älska sin nästa som en del av sig själv. Om vi inte hade något val, vore det då Kärlek?
Kärleken får vi ta emot av nåd, vi kan inte begära den eller förtjäna den. Förunderlig nåd är det som vi tar emot i varje andetag!
I den här texten berättar Jesus en liknelse om en farisé och en publikan.
Fariséns förakt mot andra syndiga människor framgår tydligt i liknelsen. Han upphöjer sig själv genom att se ner på andra. Publikanen ber om nåd och får den.
Ett vanligt fenomen är att tala illa om andra, för att själv framstå i en bättre dager. I liknelsen sker det när männen ska be till Gud. Farisén i liknelsen för ingen kommunikation med Gud, utan Jesus säger att han ber för sig själv. Jämförelser vi gör med varandra är totalt ointressanta ur ett gudomligt perspektiv. Det är sitt ego farisén tillber.
Vårt ego vill gärna höra hur värdelösa andra människor är. Egot älskar att föra vidare elakt prat och negativa omdömen om människor som inte är närvarande. Jämförelser med andra är sånt som egot livnär sig på.
Genom att döma andra dömer vi oss själva. På forumet Medvet-ande pågår det en diskussion om egots funktion. Varför har vi ett ego och är det bara av ondo?
Jag skrev där att: Jag tror att anledningen till att vi har ett ego är förknippat med Kärlek. Vi har möjlighet att göra egna val. Den fria viljan att älska.
Vi väljer själva om vi vill se oss som en del av en större helhet. Vi väljer själva om vi vill se det gudomliga i våra medmänniskor, om vi vill se oss själva som en del i det universella varandet.
Kärlek är ingenting man kan tvinga fram. Egot behövs för att kunna göra valet att älska sin nästa som en del av sig själv. Om vi inte hade något val, vore det då Kärlek?
Kärleken får vi ta emot av nåd, vi kan inte begära den eller förtjäna den. Förunderlig nåd är det som vi tar emot i varje andetag!
"Nådens gåvor"
Joh 15:1-9 (Tidigare publicerat 2008-07-28)
Det här är liknelsen om vinstocken. Här liknas varandet vid en vinstock. Det som bär frukt inom oss, behöver tas om hand och ansas för att ge mer frukt. Det som får oss att sluta bära frukt, sånt som gör att vi vissnar behöver vi skära ned på, sluta upp med.
Kunskapen finns inom oss. I oss finns ”vinodlaren” som sköter om oss med kärleksfull hand och ger oss allt vi behöver.
I ett läromedel för barn med autismspektrumstörningar, finns ett kapitel om att bli uppmärksam på mellanrummet. Att tyda signalerna och tecknen som kroppen ger innan det är för sent att välja och vi helt förlorar kontrollen över vårt beteende. I mellanrummet finns möjligheten att välja ”smaragdstaden” eller ”den onda häxans plats”. I mellanrummet kan vi välja att göra sånt som får oss att hitta tillbaka till glädjen och friden, istället för att göra sånt som är destruktivt och nedbrytande.
Ibland kanske vi fyller våra almanackor så att vi gör det verkligt svårt att upptäcka mellanrummen.
Inom oss finns kraften till helandet. Inom oss kan vi finna balansen som befruktar våra liv. Vi behöver inte köpa några dyra mirakelmedel, vi kommer aldrig finna friden utanför oss själva.
Det ”manliga” och det ”kvinnliga” ryms inom mig och kärleken inom mig fullkomnas och befruktas i den inre balansen mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” aspekten i varandet. Bli kvar i Kärleken. Känn omfamningen, bekräftelsen och all den uppmuntrande kärlek, som bubblar upp inom dig när du lyssnar till varandet ”älskaren” och ”älskarinnan” i Kärleken som Är inom dig.
Det här är liknelsen om vinstocken. Här liknas varandet vid en vinstock. Det som bär frukt inom oss, behöver tas om hand och ansas för att ge mer frukt. Det som får oss att sluta bära frukt, sånt som gör att vi vissnar behöver vi skära ned på, sluta upp med.
Kunskapen finns inom oss. I oss finns ”vinodlaren” som sköter om oss med kärleksfull hand och ger oss allt vi behöver.
I ett läromedel för barn med autismspektrumstörningar, finns ett kapitel om att bli uppmärksam på mellanrummet. Att tyda signalerna och tecknen som kroppen ger innan det är för sent att välja och vi helt förlorar kontrollen över vårt beteende. I mellanrummet finns möjligheten att välja ”smaragdstaden” eller ”den onda häxans plats”. I mellanrummet kan vi välja att göra sånt som får oss att hitta tillbaka till glädjen och friden, istället för att göra sånt som är destruktivt och nedbrytande.
Ibland kanske vi fyller våra almanackor så att vi gör det verkligt svårt att upptäcka mellanrummen.
Inom oss finns kraften till helandet. Inom oss kan vi finna balansen som befruktar våra liv. Vi behöver inte köpa några dyra mirakelmedel, vi kommer aldrig finna friden utanför oss själva.
Det ”manliga” och det ”kvinnliga” ryms inom mig och kärleken inom mig fullkomnas och befruktas i den inre balansen mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” aspekten i varandet. Bli kvar i Kärleken. Känn omfamningen, bekräftelsen och all den uppmuntrande kärlek, som bubblar upp inom dig när du lyssnar till varandet ”älskaren” och ”älskarinnan” i Kärleken som Är inom dig.
"Goda förvaltare"
Matt 25:14-30 (Tidigare publicerat 2008-07-21)
Det här är liknelsen om talenterna som avslutas med de, kan tyckas, obarmhärtiga orden : Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Orden syftar på den odugliga tjänaren som endast anförtrotts en talent och av rädsla grävt ner den.
Om vi av rädsla gömmer undan de gåvor vi fått kommer de med säkerhet inte att växa, det är en sanning vi inte kan blunda för. Vi bevarar inte oss själva genom att gräva ner oss. Gräver vi ner oss förmultnar vi. Gömmer vi undan oss blir vi inte till användning för någon.
Att förvalta det man fått, kan innebära att ta hand om sin kropp genom en sund livshållning. Att förvalta det man fått, kan vara att ta hand om vår jord genom att leva miljövänligt. Att förvalta det man fått kan vara att ta vara på och utveckla speciella talanger.
Vi har anförtrotts att ta hand om varandra. Vår uppgift är att ge varandra näring. Det gäller att vara uppmärksam så att man inte ”gräver ner” eller ”gömmer undan” sina nära och kära.
Låt inte rädslan lämna dig ute i mörkret där man enligt liknelsen skall gråta och skära tänder.
Se de ovärderliga gåvor som ständigt ges i överflöd och ta emot i tacksamhet och glädje.
Låt oss ge varandra utrymme att växa och blomstra i, låt oss ge varandra näring och energi. Låt oss ge varandra villkorslös kärlek!
Det här är liknelsen om talenterna som avslutas med de, kan tyckas, obarmhärtiga orden : Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Orden syftar på den odugliga tjänaren som endast anförtrotts en talent och av rädsla grävt ner den.
Om vi av rädsla gömmer undan de gåvor vi fått kommer de med säkerhet inte att växa, det är en sanning vi inte kan blunda för. Vi bevarar inte oss själva genom att gräva ner oss. Gräver vi ner oss förmultnar vi. Gömmer vi undan oss blir vi inte till användning för någon.
Att förvalta det man fått, kan innebära att ta hand om sin kropp genom en sund livshållning. Att förvalta det man fått, kan vara att ta hand om vår jord genom att leva miljövänligt. Att förvalta det man fått kan vara att ta vara på och utveckla speciella talanger.
Vi har anförtrotts att ta hand om varandra. Vår uppgift är att ge varandra näring. Det gäller att vara uppmärksam så att man inte ”gräver ner” eller ”gömmer undan” sina nära och kära.
Låt inte rädslan lämna dig ute i mörkret där man enligt liknelsen skall gråta och skära tänder.
Se de ovärderliga gåvor som ständigt ges i överflöd och ta emot i tacksamhet och glädje.
Låt oss ge varandra utrymme att växa och blomstra i, låt oss ge varandra näring och energi. Låt oss ge varandra villkorslös kärlek!
"Sanningens ande"
Matt 7:15-21 (Tidigare publicerat 2008-07-13)
I den här texten varnar Jesus för falska profeter. Det är på frukten som vi känner igen vad som är sant eller falskt.
Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja, säger Jesus.
Om himmelriket är det inre tillstånd av glädje och frid som jag upplever att det är, så är det i de stunder då jag följer Jesus relativt enkla tips på förhållningssätt som jag kan vara i himmelriket.
De stunder då jag kan vara som ett mycket litet barn utan att bedöma eller döma min omgivning, mina medmänniskor eller mig själv. De stunder då tankebruset tystnar, orosmolnen skingras och mina sinnens skärpa förstärks så att allt blir tydligt för mig.
Medvetenheten om helheten och alltings samband blir då så uppenbar. I varandet är jag kärlek och ljus. Varandet är vägen, sanningen och livet. Att vara i och känna den villkorslösa kärleken som innefattar allt och alla är himmelriket för mig.
Ser man himmelriket som en plats man kommer till om man varit tillräckligt god i jordelivet kan det naturligtvis finnas många åsikter om vad som är rätt och fel, sant eller falskt.
Är himmelriket ett tillstånd, kan vi själva enkelt känna igen vad som är sant eller falskt på frukten det bär med sig inom oss själva.
Vi kan själva pröva och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vissa saker och upplevelser kanske roar oss tillfälligt men det kanske inte ger den djupare glädje och frid som vi längtar efter.
Sanningens ande är dagens gudstjänsttema och i anden kan vi uppleva vad som är sant eller falskt inom oss själva, vad som är sant eller falskt för en annan människa är inte min uppgift att bedöma.
I den här texten varnar Jesus för falska profeter. Det är på frukten som vi känner igen vad som är sant eller falskt.
Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja, säger Jesus.
Om himmelriket är det inre tillstånd av glädje och frid som jag upplever att det är, så är det i de stunder då jag följer Jesus relativt enkla tips på förhållningssätt som jag kan vara i himmelriket.
De stunder då jag kan vara som ett mycket litet barn utan att bedöma eller döma min omgivning, mina medmänniskor eller mig själv. De stunder då tankebruset tystnar, orosmolnen skingras och mina sinnens skärpa förstärks så att allt blir tydligt för mig.
Medvetenheten om helheten och alltings samband blir då så uppenbar. I varandet är jag kärlek och ljus. Varandet är vägen, sanningen och livet. Att vara i och känna den villkorslösa kärleken som innefattar allt och alla är himmelriket för mig.
Ser man himmelriket som en plats man kommer till om man varit tillräckligt god i jordelivet kan det naturligtvis finnas många åsikter om vad som är rätt och fel, sant eller falskt.
Är himmelriket ett tillstånd, kan vi själva enkelt känna igen vad som är sant eller falskt på frukten det bär med sig inom oss själva.
Vi kan själva pröva och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vissa saker och upplevelser kanske roar oss tillfälligt men det kanske inte ger den djupare glädje och frid som vi längtar efter.
Sanningens ande är dagens gudstjänsttema och i anden kan vi uppleva vad som är sant eller falskt inom oss själva, vad som är sant eller falskt för en annan människa är inte min uppgift att bedöma.
"Jesus förhärligad"
Matt 17:1-9 (Tidigare publicerat 2008-07-04)
I den här texten tar Jesus med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg. De ser Jesus ansikte lysa som solen och hans kläder bli vita som ljuset. De ser även två andra gestalter som de identifierar som Mose och Elia.
Ur ett lysande moln kommer en röst som säger dem: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”
Ljuset, livsanden i Jesus blir synlig. Även Mose och Elias livsande blir synlig trots att deras kroppar för längesedan förmultnat. Kanske uppenbarar de sig i detta ögonblick för att lärjungarna ska förstå att livsanden finns inom alla. Att den enda sonen är Guds ande som finns inom allt och alla.
Livsanden som finns även inom oss och som gör oss gudomliga, gör oss till barn av Gud. Vi uppmanas lyssna till livsanden inom oss, lyssna till den inre kärleksfulla rösten som alltid vill oss väl.
Medvetenheten om att vi aldrig någonsin är eller har varit separerade från Gud, är vad jag ser hela existensen ständigt upplysa oss om. Att människans illusion om att vara avskild från helheten skapar en obefogad rädsla.
”Stig upp och var inte rädda”., säger Jesus till de skräckslagna lärjungarna som inte tycks ha begripet mycket av det de just sett och hört. De ligger med ansiktena mot marken, förmodligen i tron om att deras ansikten ska smälta sönder och samman om de får se Gud, såsom de gör när arken öppnas i filmen ”Jakten på den försvunna skatten”.
Människans vanföreställningar om det som bara Är, börjar så fort vi i tanken försöker sätta ord på det. Vilken befrielse det är i de stunder vi kan komma bortom språket och bli som barn som ännu inte lärt sig de begränsande orden.
Vilken vila det är i att bara se på varandra och omfamna livsanden som synliggörs i kärlek och ljus, när vi tillåter varandra att bara vara.
I den här texten tar Jesus med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg. De ser Jesus ansikte lysa som solen och hans kläder bli vita som ljuset. De ser även två andra gestalter som de identifierar som Mose och Elia.
Ur ett lysande moln kommer en röst som säger dem: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”
Ljuset, livsanden i Jesus blir synlig. Även Mose och Elias livsande blir synlig trots att deras kroppar för längesedan förmultnat. Kanske uppenbarar de sig i detta ögonblick för att lärjungarna ska förstå att livsanden finns inom alla. Att den enda sonen är Guds ande som finns inom allt och alla.
Livsanden som finns även inom oss och som gör oss gudomliga, gör oss till barn av Gud. Vi uppmanas lyssna till livsanden inom oss, lyssna till den inre kärleksfulla rösten som alltid vill oss väl.
Medvetenheten om att vi aldrig någonsin är eller har varit separerade från Gud, är vad jag ser hela existensen ständigt upplysa oss om. Att människans illusion om att vara avskild från helheten skapar en obefogad rädsla.
”Stig upp och var inte rädda”., säger Jesus till de skräckslagna lärjungarna som inte tycks ha begripet mycket av det de just sett och hört. De ligger med ansiktena mot marken, förmodligen i tron om att deras ansikten ska smälta sönder och samman om de får se Gud, såsom de gör när arken öppnas i filmen ”Jakten på den försvunna skatten”.
Människans vanföreställningar om det som bara Är, börjar så fort vi i tanken försöker sätta ord på det. Vilken befrielse det är i de stunder vi kan komma bortom språket och bli som barn som ännu inte lärt sig de begränsande orden.
Vilken vila det är i att bara se på varandra och omfamna livsanden som synliggörs i kärlek och ljus, när vi tillåter varandra att bara vara.
"Efterföljelse"
Matt 5:20-26 (Tidigare publicerat 2008-06-30)
I den här texten står det att Jesus skärper lagens bud. Du skall inte dräpa, var ett av de gamla budorden. Jesus säger att den som blir vred på sin broder inte undgår sin dom.
Dömer oss gör vi själva automatiskt när vi fastnar i vreden. Att gå omkring och vara arg på andra är ett helvete som vi själva skapar.
Vad jag tror Jesus menar är att oavsett om vreden leder till en brottslig handling eller inte, så får den oss att må dåligt. Den skapar lidande. Ilskan är en känsla, en reaktion som kommer, och som i allra högsta grad kan vara befogad.
Känslor är något positivt, de är signaler som talar om för oss vad vi bör titta närmare på. Kunskapen om hur vi bör handla emot våra medmänniskor för att må bra, finns i vårt innersta, om vi tar oss tid att observera vad vår känsla egentligen handlar om. Det är lätt hänt att handla på ett felaktigt sätt i vredesmod. Möjligheten att förlåta varandra och oss själva är det som befriar oss ur de bojor som skulden ger.
Uppmärksamma situationen som väckte känslan. Acceptera att det som inträffat faktiskt har ägt rum. Kanske väcktes känslan för att vi påmindes om något som hänt i vårt förflutna. Kanske kräver vår nuvarande situation en förändring. Någon annan än mig själv har jag inte förmåga att förändra. Påverkas av varandra gör vi naturligtvis. Är vi arga över orättvisorna i världen, är det inom oss själva förändringen börjar, vårt eget förhållningssätt gentemot våra medmänniskor. Det hjälper inte att sitta och klaga på politiker och makthavare.
Fråga dig själv när du identifierat känslan, - Är det något jag kan göra just nu? Om inte, så släpp taget och acceptera situationen och invänta rätt tidpunkt för handling. Bli medveten om känslorna och låt dem komma och gå, så att de inte helt och hållet styr dig och får dig att gå direkt i fängelse utan att passera gå.
Låt de passera och gå vidare istället! Befriad och med frid inom dig och det leende på läpparna som förvissningen om att allt hänger ihop ger, det goda du gör mot din broder gör du emot dig själv.
I den här texten står det att Jesus skärper lagens bud. Du skall inte dräpa, var ett av de gamla budorden. Jesus säger att den som blir vred på sin broder inte undgår sin dom.
Dömer oss gör vi själva automatiskt när vi fastnar i vreden. Att gå omkring och vara arg på andra är ett helvete som vi själva skapar.
Vad jag tror Jesus menar är att oavsett om vreden leder till en brottslig handling eller inte, så får den oss att må dåligt. Den skapar lidande. Ilskan är en känsla, en reaktion som kommer, och som i allra högsta grad kan vara befogad.
Känslor är något positivt, de är signaler som talar om för oss vad vi bör titta närmare på. Kunskapen om hur vi bör handla emot våra medmänniskor för att må bra, finns i vårt innersta, om vi tar oss tid att observera vad vår känsla egentligen handlar om. Det är lätt hänt att handla på ett felaktigt sätt i vredesmod. Möjligheten att förlåta varandra och oss själva är det som befriar oss ur de bojor som skulden ger.
Uppmärksamma situationen som väckte känslan. Acceptera att det som inträffat faktiskt har ägt rum. Kanske väcktes känslan för att vi påmindes om något som hänt i vårt förflutna. Kanske kräver vår nuvarande situation en förändring. Någon annan än mig själv har jag inte förmåga att förändra. Påverkas av varandra gör vi naturligtvis. Är vi arga över orättvisorna i världen, är det inom oss själva förändringen börjar, vårt eget förhållningssätt gentemot våra medmänniskor. Det hjälper inte att sitta och klaga på politiker och makthavare.
Fråga dig själv när du identifierat känslan, - Är det något jag kan göra just nu? Om inte, så släpp taget och acceptera situationen och invänta rätt tidpunkt för handling. Bli medveten om känslorna och låt dem komma och gå, så att de inte helt och hållet styr dig och får dig att gå direkt i fängelse utan att passera gå.
Låt de passera och gå vidare istället! Befriad och med frid inom dig och det leende på läpparna som förvissningen om att allt hänger ihop ger, det goda du gör mot din broder gör du emot dig själv.
"Sänd mig"
Luk 5:1-11 (Tidigare publicerat 2008-06-22)
I den här texten uppmanar Jesus fiskarna att ro ut på djupt vatten och lägga ut näten där. Det resulterade i en så stor fiskfångst att fiskarna greps av bävan och Simon ber Jesus att lämna honom, men Jesus säger att de inte ska vara rädda, utan istället börja fånga människor. De lämnar allt och följer Jesus.
Min äldsta son fick en bibel i skolan. Den var skänkt av Gideoniterna som är en internationell kristen organisation med uppgift är att sprida biblar. När jag bläddrade lite i den lade jag märke till att de ord som var sagda av Jesus var tryckta med röda bokstäver. I de fyra evangelierna i nya testamentet är Jesus ord snarlikt återgivna men upplevelsen av Jesus är färgad av författarnas språk, personlighet och bakgrund.
När man som jag enbart tittar på vad Jesus säger upptäcker man att budskapet som Jesus vill förmedla lätt skulle rymmas i en mycket tunn bok. Jesus budskap är enkelt och kortfattat.
Mänskligheten har under historiens gång krånglat till och förvanskat budskapet och lyckats vända och vrida på det så att det många gånger kommit att tjäna egoistiska syften och man har använt det för att utöva makt och kontroll över människor.
Den kristna församlingen har splittrats om och om igen då man inte kunnat enas i olika frågor utan tolkat saker olika. Idag har jag förstått att många inom olika kyrkor och trosinriktningar avstår från att ta upp saker till diskussion inom den egna församlingen, när det gäller sånt som ifrågasätter vikten vid att hålla fast vid uppfattningar som gjort att de generationer tillbaka skilts åt.
Genom att behålla vad vi innerst inne upplever som viktigast för oss själva, anser jag att vi behåller kärleken för oss själva. Genom att inte ifrågasätta gamla traditioner inom kristendomen som faktiskt fördömer andra människors relation till Gud, stänger vi människor ute från en gemenskap som sägs vara baserad på kärlek till medmänniskor.
När jag läser dagens text, så grips jag av en oerhörd lust att vara där. Vilket äventyr att vara en av dem som bara lämnade allt för att leva för dagen i tillit och kärlek, få vara där lyssna och dela gemenskapen. Här och nu finns naturligtvis också utmaningen och äventyret, dessutom för de flesta av oss, under betydligt bekvämare förhållanden.
Att leva med ett öppet hjärta och att möta varandra i kärlek, av kärlek och för kärlekens skull, låta oss fyllas och användas av den kärlek som har förmåga att förflytta berg, vilka möjligheter!
Livet bubblar, porlar, strömmar och lite träningsvärk i kinderna av att gå runt och fånle av tacksamhet och lycka, det får man räkna med i det bekymmerslösa tillstånd som vi erbjuds avnjuta.
I den här texten uppmanar Jesus fiskarna att ro ut på djupt vatten och lägga ut näten där. Det resulterade i en så stor fiskfångst att fiskarna greps av bävan och Simon ber Jesus att lämna honom, men Jesus säger att de inte ska vara rädda, utan istället börja fånga människor. De lämnar allt och följer Jesus.
Min äldsta son fick en bibel i skolan. Den var skänkt av Gideoniterna som är en internationell kristen organisation med uppgift är att sprida biblar. När jag bläddrade lite i den lade jag märke till att de ord som var sagda av Jesus var tryckta med röda bokstäver. I de fyra evangelierna i nya testamentet är Jesus ord snarlikt återgivna men upplevelsen av Jesus är färgad av författarnas språk, personlighet och bakgrund.
När man som jag enbart tittar på vad Jesus säger upptäcker man att budskapet som Jesus vill förmedla lätt skulle rymmas i en mycket tunn bok. Jesus budskap är enkelt och kortfattat.
Mänskligheten har under historiens gång krånglat till och förvanskat budskapet och lyckats vända och vrida på det så att det många gånger kommit att tjäna egoistiska syften och man har använt det för att utöva makt och kontroll över människor.
Den kristna församlingen har splittrats om och om igen då man inte kunnat enas i olika frågor utan tolkat saker olika. Idag har jag förstått att många inom olika kyrkor och trosinriktningar avstår från att ta upp saker till diskussion inom den egna församlingen, när det gäller sånt som ifrågasätter vikten vid att hålla fast vid uppfattningar som gjort att de generationer tillbaka skilts åt.
Genom att behålla vad vi innerst inne upplever som viktigast för oss själva, anser jag att vi behåller kärleken för oss själva. Genom att inte ifrågasätta gamla traditioner inom kristendomen som faktiskt fördömer andra människors relation till Gud, stänger vi människor ute från en gemenskap som sägs vara baserad på kärlek till medmänniskor.
När jag läser dagens text, så grips jag av en oerhörd lust att vara där. Vilket äventyr att vara en av dem som bara lämnade allt för att leva för dagen i tillit och kärlek, få vara där lyssna och dela gemenskapen. Här och nu finns naturligtvis också utmaningen och äventyret, dessutom för de flesta av oss, under betydligt bekvämare förhållanden.
Att leva med ett öppet hjärta och att möta varandra i kärlek, av kärlek och för kärlekens skull, låta oss fyllas och användas av den kärlek som har förmåga att förflytta berg, vilka möjligheter!
Livet bubblar, porlar, strömmar och lite träningsvärk i kinderna av att gå runt och fånle av tacksamhet och lycka, det får man räkna med i det bekymmerslösa tillstånd som vi erbjuds avnjuta.
"Att inte döma"
Matt 7:1-5 (Tidigare publicerat 2008-06-13)
Döm inte, så blir ni inte dömda, säger Jesus i den här texten.
Vad härligt befriande det är att umgås med människor som inte har behov av att placera in sina medmänniskor i olika fack. Många gånger tror vi oss veta vilken typ av människa vi har att göra med, bara genom att ta reda på yrkesroll, politisk hemvist, religionstillhörighet eller nationalitet.
En verklig gåva är det att möta människor som ger utrymme för mig att bara vara den jag är och som inte lägger så stort värde vid de yttre omständigheterna. Människor som inte låter sig imponeras eller luras av de roller vi dagligen spelar i olika sammanhang.
Jesus säger att det är med den dom som vi dömer andra som vi själva blir dömda. Gud dömer oss inte, men tyvärr har vi själva ofta ett stort behov av att döma båda oss själva och andra. Vi sneglar på grannen och jämför prestationer med varandra, vi låter expertisen tala om för oss vad som är bra och vad som är dåligt.
Vår dom över oss själva slår ofta väldigt hårt och kan få oss att känna att vi är totalt värdelösa.
Medvetenheten om användaren inom oss, livsanden inom oss, förändrar perspektivet på tillvaron.
Den del inom oss som har behov av att döma tillhör det förgängliga i den mänskliga konstruktionen, som jag tror bryts ner när kroppen dör. Användaren inom oss tillhör det gudomliga varandet som bara Är.
Hur användarvänliga vi är som människor tror jag vi bestämmer själva, men så länge vi är omedvetna om att vi har ett val kan vi motarbeta och förtrycka oss själva och andra i väldigt stor utsträckning.
Även när vi blivit medvetna om den gudomliga närvaron inom oss, krånglar vi och fungerar inte alltid som vi skulle önska. Även om vi känner att vi misslyckas, så finns ingen anledning att döma och straffa oss själva eller andra för det. Vad vi behöver då är tröst, förlåtelse och förståelse. Det är sånt som användaren kan ge oss om vi väljer att uppleva världen genom det gudomliga perspektivet.
Att få vila, vara och vaggas i den villkorslösa kärlekens famn gör mig hel!
Jag tror på medvetenheten om helheten.
Jag tror på möjligheten!
Döm inte, så blir ni inte dömda, säger Jesus i den här texten.
Vad härligt befriande det är att umgås med människor som inte har behov av att placera in sina medmänniskor i olika fack. Många gånger tror vi oss veta vilken typ av människa vi har att göra med, bara genom att ta reda på yrkesroll, politisk hemvist, religionstillhörighet eller nationalitet.
En verklig gåva är det att möta människor som ger utrymme för mig att bara vara den jag är och som inte lägger så stort värde vid de yttre omständigheterna. Människor som inte låter sig imponeras eller luras av de roller vi dagligen spelar i olika sammanhang.
Jesus säger att det är med den dom som vi dömer andra som vi själva blir dömda. Gud dömer oss inte, men tyvärr har vi själva ofta ett stort behov av att döma båda oss själva och andra. Vi sneglar på grannen och jämför prestationer med varandra, vi låter expertisen tala om för oss vad som är bra och vad som är dåligt.
Vår dom över oss själva slår ofta väldigt hårt och kan få oss att känna att vi är totalt värdelösa.
Medvetenheten om användaren inom oss, livsanden inom oss, förändrar perspektivet på tillvaron.
Den del inom oss som har behov av att döma tillhör det förgängliga i den mänskliga konstruktionen, som jag tror bryts ner när kroppen dör. Användaren inom oss tillhör det gudomliga varandet som bara Är.
Hur användarvänliga vi är som människor tror jag vi bestämmer själva, men så länge vi är omedvetna om att vi har ett val kan vi motarbeta och förtrycka oss själva och andra i väldigt stor utsträckning.
Även när vi blivit medvetna om den gudomliga närvaron inom oss, krånglar vi och fungerar inte alltid som vi skulle önska. Även om vi känner att vi misslyckas, så finns ingen anledning att döma och straffa oss själva eller andra för det. Vad vi behöver då är tröst, förlåtelse och förståelse. Det är sånt som användaren kan ge oss om vi väljer att uppleva världen genom det gudomliga perspektivet.
Att få vila, vara och vaggas i den villkorslösa kärlekens famn gör mig hel!
Jag tror på medvetenheten om helheten.
Jag tror på möjligheten!
"Förlorad och återfunnen"
Luk 15:1-7 (Tidigare publicerad 2008-06-04)
I den här texten berättar Jesus liknelsen om det förlorade fåret.
Den får mig att tänka på en förlorad knapp.
I kören som jag sjunger i, uppmanas vi att klä oss i vitt vid konserttillfällena för att ge ett enhetligt intryck.
Första konserten jag var med på inföll i december och i min garderob fanns inga vita kläder.
I affärernas vinterkollektioner fanns heller inga vita kläder.
- Jag är ogift, jag klär inte i vitt, sa jag. Efter att ha gått igenom barnens utklädningskläder lyckades jag till sist få ihop kläder till konserten.
Till min stora glädje var affärerna fulla av vackra vita klänningar när det blev vår, så i god tid innan vårkonserten inhandlade jag en klänning som jag tyckte mycket om. När jag kom hem upptäckte jag att den översta knappen saknades.
Jag la ner klänningen och kvittot i påsen igen, för att ta med den till affären, när jag skulle åka till stan igen vid nästa sångövning. Väl på tåget in mot stan kommer jag på att jag glömt kassen med klänningen hemma.
Jag går till affären i alla fall och säger precis som det är, tänker jag. I affären visar det sig att en konfirmationskamrat till mig arbetar. Hon tror naturligtvis på min historia och är villig att hjälpa mig trots att det inte finns några extraknappar att tillhandahålla. Hon tar resolut bort en knapp från en annan klänning som hon lägger undan och skjuter på så sätt på problemet till fördel för mig.
Jublande lycklig går jag därifrån med en knapp omsorgsfullt inslagen i ett litet kuvert i kappfickan. Hela kören gläder sig sedan med mig när jag kommit dit och delat med mig av denna glädjande nyhet.
Väl hemma igen upptäcker jag att kappfickan är tom. Det lilla kuvertet med knappen är borta! Om och om igen söker jag igenom alla fickor men knappen förblir borta. Besvikelsen är lika stor som glädjen förut var.
De ”rättfärdiga” knapparna sitter där de ska och jag uppmärksammar de faktiskt när jag provar klänningen igen och inser att den faktiskt är användbar trots att den översta förblir saknad, jag känner att jag inte kommer att kunna ersätta den med någon annan knapp. Det får vara tomt där, som en påminnelse till mig om hur glad jag var över att ha den hos mig för en kort tid.
Tänk om jag skulle hitta det där lilla kuvertet med knappen en vacker dag! Vilken fest! Vilken oerhörd glädje det skulle vara.
Vårt syfte att samverka till en större helhet, den glädje som upplevs när fler pusselbitar faller på plats, när den saknade biten ger oss möjlighet att se helheten, den glädjen kan upplevas på så många plan, den är stor!
I den här texten berättar Jesus liknelsen om det förlorade fåret.
Den får mig att tänka på en förlorad knapp.
I kören som jag sjunger i, uppmanas vi att klä oss i vitt vid konserttillfällena för att ge ett enhetligt intryck.
Första konserten jag var med på inföll i december och i min garderob fanns inga vita kläder.
I affärernas vinterkollektioner fanns heller inga vita kläder.
- Jag är ogift, jag klär inte i vitt, sa jag. Efter att ha gått igenom barnens utklädningskläder lyckades jag till sist få ihop kläder till konserten.
Till min stora glädje var affärerna fulla av vackra vita klänningar när det blev vår, så i god tid innan vårkonserten inhandlade jag en klänning som jag tyckte mycket om. När jag kom hem upptäckte jag att den översta knappen saknades.
Jag la ner klänningen och kvittot i påsen igen, för att ta med den till affären, när jag skulle åka till stan igen vid nästa sångövning. Väl på tåget in mot stan kommer jag på att jag glömt kassen med klänningen hemma.
Jag går till affären i alla fall och säger precis som det är, tänker jag. I affären visar det sig att en konfirmationskamrat till mig arbetar. Hon tror naturligtvis på min historia och är villig att hjälpa mig trots att det inte finns några extraknappar att tillhandahålla. Hon tar resolut bort en knapp från en annan klänning som hon lägger undan och skjuter på så sätt på problemet till fördel för mig.
Jublande lycklig går jag därifrån med en knapp omsorgsfullt inslagen i ett litet kuvert i kappfickan. Hela kören gläder sig sedan med mig när jag kommit dit och delat med mig av denna glädjande nyhet.
Väl hemma igen upptäcker jag att kappfickan är tom. Det lilla kuvertet med knappen är borta! Om och om igen söker jag igenom alla fickor men knappen förblir borta. Besvikelsen är lika stor som glädjen förut var.
De ”rättfärdiga” knapparna sitter där de ska och jag uppmärksammar de faktiskt när jag provar klänningen igen och inser att den faktiskt är användbar trots att den översta förblir saknad, jag känner att jag inte kommer att kunna ersätta den med någon annan knapp. Det får vara tomt där, som en påminnelse till mig om hur glad jag var över att ha den hos mig för en kort tid.
Tänk om jag skulle hitta det där lilla kuvertet med knappen en vacker dag! Vilken fest! Vilken oerhörd glädje det skulle vara.
Vårt syfte att samverka till en större helhet, den glädje som upplevs när fler pusselbitar faller på plats, när den saknade biten ger oss möjlighet att se helheten, den glädjen kan upplevas på så många plan, den är stor!
"Kallelsen till Guds rike"
Luk 14:15-24 (Tidigare publicerat 2008-05-30)
I den här texten berättar Jesus liknelsen om festen. Om hur alla de inbjudna gästerna hade olika ursäkter för att inte komma och hur mannen då bjöd in stadens alla fattiga, krymplingar, blinda och lytta istället.
”Välkomna allt är färdigt” Hör jag blommorna och träden ropa, så fort jag sticker näsan utanför dörren. Med lust och fägring stor inbjuds vi till himmelriket i varje ögonblick. Var vi än befinner oss i livet, kan vi vara i Guds rike här och nu.
Klädseln är valfri och det är gratis entré. Vad väntar vi på? Låt oss mötas på festen!
Mitt i det pulserande folkhavet i vår huvudstad står jag och upplever festen. Tunnelbanans skrikande bromsar blir till fågelsång. Mångfalden i folkvimlet blir till en blomstrande äng och jag gläds över skönheten hos var och en och ibland möter jag Gud ansikte mot ansikte i någons blick.
Idag är festandet av ett annat slag. Ett möte med solens värmande strålar som hett kysser min hud och påminner mig om sin villkorslösa kärlek. Syrenen sträcker sig mot mig och jag kan känna hur den slösat med den dyrbara parfymen för att hylla detta speciella tillfälle, ögonblicket då vi möts i tacksamhet av att närvara vid festligheterna. En orgie av givande och tagande i allt som är.
Finns det viktigare saker att göra? Bli president eller filmstjärna? Är somliga gäster finare och bättre än andra?
På den här festen imponerar inga tjusiga titlar och prestationer, allt sånt får man hänga av sig i garderoben. Vi möts i samma öppna mottagande tillstånd av nakenhet som vi en gång föddes.
”Välkomna allt är färdigt!”
I den här texten berättar Jesus liknelsen om festen. Om hur alla de inbjudna gästerna hade olika ursäkter för att inte komma och hur mannen då bjöd in stadens alla fattiga, krymplingar, blinda och lytta istället.
”Välkomna allt är färdigt” Hör jag blommorna och träden ropa, så fort jag sticker näsan utanför dörren. Med lust och fägring stor inbjuds vi till himmelriket i varje ögonblick. Var vi än befinner oss i livet, kan vi vara i Guds rike här och nu.
Klädseln är valfri och det är gratis entré. Vad väntar vi på? Låt oss mötas på festen!
Mitt i det pulserande folkhavet i vår huvudstad står jag och upplever festen. Tunnelbanans skrikande bromsar blir till fågelsång. Mångfalden i folkvimlet blir till en blomstrande äng och jag gläds över skönheten hos var och en och ibland möter jag Gud ansikte mot ansikte i någons blick.
Idag är festandet av ett annat slag. Ett möte med solens värmande strålar som hett kysser min hud och påminner mig om sin villkorslösa kärlek. Syrenen sträcker sig mot mig och jag kan känna hur den slösat med den dyrbara parfymen för att hylla detta speciella tillfälle, ögonblicket då vi möts i tacksamhet av att närvara vid festligheterna. En orgie av givande och tagande i allt som är.
Finns det viktigare saker att göra? Bli president eller filmstjärna? Är somliga gäster finare och bättre än andra?
På den här festen imponerar inga tjusiga titlar och prestationer, allt sånt får man hänga av sig i garderoben. Vi möts i samma öppna mottagande tillstånd av nakenhet som vi en gång föddes.
”Välkomna allt är färdigt!”
"Vårt dop"
Joh 3:1-8 (Tidigare publicerat 2008-05-22)
I den här texten möter Jesus en medlem ur judarnas råd som heter Nikodemus. Han säger sig förstå att Jesus kommit från Gud som lärare.
Jesus säger att ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Det är med andra ord inget vi med vår hjärna kan begripa, så det hjälper inte hur mycket vi än studerar olika läror för Guds rike existerar inte på det intellektuella planet.
”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” säger Jesus till Nikodemus.
Enligt mitt sätt att se på livet, så är det vid vårt första andetag som vi andas in den livgivande Anden, Gudsanden. Föds på nytt gör vi på så sätt i varje andetag.
Vi har fötts till jorden att existera i formen av en kropp som till synes är helt självfungerande. Till skillnad från djuren har vi utrustats på ett sätt som gör det möjligt för oss att själva upptäcka sambandet med den större helheten som jag kallar Gud.
Att vi kan överleva som enskilda individer utan att samverka med helheten gör det möjligt för oss att leva våra liv och enbart tänka på vårt eget bästa. Vi kan överleva för stunden men någon verklig bestående inre glädje och frid kan vi inte uppleva om vi enbart lever för att tillgodose våra egna behov. För att bli en fungerade helhet där hela mänskligheten och vår jord ska överleva tror jag att det krävs en medvetenhet om kärlekens närvaro inom oss.
Att acceptera ovissheten som en möjlighet och låta anden i oss blåsa vart den vill. Att släppa taget och lita på att det kommer att fungera är befrielsen i att låta sig födas på nytt. Blir vi osäkra på om det är vår medfödda, mänskliga själviskhet som driver oss till en viss handling eller om det är kärlekens ande som vill använda oss i ett bestämt syfte, så finns det hjälp.
Att fråga hur Jesus skulle ha gjort i en viss situation, hjälper om man lärt känna honom. Ibland blir det fel i alla fall och det kan man se av resultatet eller av att inte känslan av frid och glädje infinner sig. Säkert finns andra förebilder än Jesus och huruvida de är bra förebilder, kan vi också se på deras gärning, tjänade de helheten eller fanns det ett egenintresse i deras handlande.
Det är genom oss som Gud kan göra någonting åt situationen i världen idag, genom att vi är villiga att användas och utföra de kärlekshandlingar som är nödvändiga. Vi behöver inte tänka ut själva vad det är vi förväntas göra utan vi behöver bara vara öppna för att användas. Möjligheten ges oss i varje andetag.
”Vårt dop” är det tema man i kyrkan valt till denna text. Jesus nämner ingenting om dop i texten, men Jesus talar om att bli född av vatten och ande och jag antar att det kan associeras till den dopakt som används i kyrkan.
Vi blir dock inte befriade från vårt ego på ett sådant sätt att vi aldrig mer tänker en självisk tanke bara för att vi blivit döpta in i Kristus och väljer en väg i Jesu efterföljelse.
När medvetenheten om Guds kärleks närvaro inom oss finns där, finns även medvetenheten om hur det mänskliga verktyget fungerar, med en mycket avancerad tankeapparat och med olika känsloreaktioner som påverkar våra kroppsfunktioner och vårt tänkande. Som verktyg betraktade är vi alla väldigt olika men ändå lika, ungefär som datorer med olika program och specialfunktioner.
Trots att Jesus anförtrotts allt av Gud, fanns det tillfällen då han frestades att handla i egenintresse och ögonblick då han kände sig helt övergiven av Gud. Han var medveten om Guds närvaro inom sig, men han levde på jorden i en människas form precis som vi.
Valet att vara öppen och villig att samverka för det gemensammas bästa, är ett val som vi ställs inför i varje andetag, vi fråntas aldrig vår fria vilja. När vi är redo att säga Ja till livet, ges vi tillfälle att göra det om och om igen. Det är ett kärleksförhållande, där vi får ta emot villkorslös kärlek, som vi i vår tur kan ge tillbaka till Gud genom att älska Gud i varandra.
I den här texten möter Jesus en medlem ur judarnas råd som heter Nikodemus. Han säger sig förstå att Jesus kommit från Gud som lärare.
Jesus säger att ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Det är med andra ord inget vi med vår hjärna kan begripa, så det hjälper inte hur mycket vi än studerar olika läror för Guds rike existerar inte på det intellektuella planet.
”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” säger Jesus till Nikodemus.
Enligt mitt sätt att se på livet, så är det vid vårt första andetag som vi andas in den livgivande Anden, Gudsanden. Föds på nytt gör vi på så sätt i varje andetag.
Vi har fötts till jorden att existera i formen av en kropp som till synes är helt självfungerande. Till skillnad från djuren har vi utrustats på ett sätt som gör det möjligt för oss att själva upptäcka sambandet med den större helheten som jag kallar Gud.
Att vi kan överleva som enskilda individer utan att samverka med helheten gör det möjligt för oss att leva våra liv och enbart tänka på vårt eget bästa. Vi kan överleva för stunden men någon verklig bestående inre glädje och frid kan vi inte uppleva om vi enbart lever för att tillgodose våra egna behov. För att bli en fungerade helhet där hela mänskligheten och vår jord ska överleva tror jag att det krävs en medvetenhet om kärlekens närvaro inom oss.
Att acceptera ovissheten som en möjlighet och låta anden i oss blåsa vart den vill. Att släppa taget och lita på att det kommer att fungera är befrielsen i att låta sig födas på nytt. Blir vi osäkra på om det är vår medfödda, mänskliga själviskhet som driver oss till en viss handling eller om det är kärlekens ande som vill använda oss i ett bestämt syfte, så finns det hjälp.
Att fråga hur Jesus skulle ha gjort i en viss situation, hjälper om man lärt känna honom. Ibland blir det fel i alla fall och det kan man se av resultatet eller av att inte känslan av frid och glädje infinner sig. Säkert finns andra förebilder än Jesus och huruvida de är bra förebilder, kan vi också se på deras gärning, tjänade de helheten eller fanns det ett egenintresse i deras handlande.
Det är genom oss som Gud kan göra någonting åt situationen i världen idag, genom att vi är villiga att användas och utföra de kärlekshandlingar som är nödvändiga. Vi behöver inte tänka ut själva vad det är vi förväntas göra utan vi behöver bara vara öppna för att användas. Möjligheten ges oss i varje andetag.
”Vårt dop” är det tema man i kyrkan valt till denna text. Jesus nämner ingenting om dop i texten, men Jesus talar om att bli född av vatten och ande och jag antar att det kan associeras till den dopakt som används i kyrkan.
Vi blir dock inte befriade från vårt ego på ett sådant sätt att vi aldrig mer tänker en självisk tanke bara för att vi blivit döpta in i Kristus och väljer en väg i Jesu efterföljelse.
När medvetenheten om Guds kärleks närvaro inom oss finns där, finns även medvetenheten om hur det mänskliga verktyget fungerar, med en mycket avancerad tankeapparat och med olika känsloreaktioner som påverkar våra kroppsfunktioner och vårt tänkande. Som verktyg betraktade är vi alla väldigt olika men ändå lika, ungefär som datorer med olika program och specialfunktioner.
Trots att Jesus anförtrotts allt av Gud, fanns det tillfällen då han frestades att handla i egenintresse och ögonblick då han kände sig helt övergiven av Gud. Han var medveten om Guds närvaro inom sig, men han levde på jorden i en människas form precis som vi.
Valet att vara öppen och villig att samverka för det gemensammas bästa, är ett val som vi ställs inför i varje andetag, vi fråntas aldrig vår fria vilja. När vi är redo att säga Ja till livet, ges vi tillfälle att göra det om och om igen. Det är ett kärleksförhållande, där vi får ta emot villkorslös kärlek, som vi i vår tur kan ge tillbaka till Gud genom att älska Gud i varandra.
"Gud - Fader, Son och Ande"
Matt 11:25-27 (Tidigare publicerat 2008-05-16)
”Ingen känner Sonen, utom Fadern”, säger Jesus i den här texten. Vem är då sonen? Är det personen Jesus? Honom kände väl lärjungarna?
Vad är det inom oss som ingen känner utom Gud? Jag brukar ibland kalla det upplevaren i mig. Upplevaren är något oförstörbart gudomligt inom oss. Det gudomliga i människan.
Människan fastnar ofta på det intellektuella, analyserande planet och utformar olika läror, religioner och regelverk och identifierar sig helt med vad de har åstadkommit och den position eller titel de fått i samhället.
Upplevaren inom oss uppenbarar sig för oss när vi blir som barn. När vi använder våra sinnen och tar in allt runtomkring utan att dölja oss bakom masker och spela olika roller. Utan behov av att etikettera omgivningen och varandra. Det lilla barnet upplever och förundras och bara Är fullständigt i Nuet.
Jesus var medveten om Upplevaren inom sig och att det är genom upplevaren vi blir medvetna om helheten, det han kallar Fadern i texten. Allt hade anförtrotts honom. Livet hade blivit uppenbarat för Jesus.
Alla våra minnen och erfarenheter kan raderas. Våra kroppsdelar kan bytas ut och förändras. Vi kan drabbas av sjukdomar eller av en oro som är så stor att vi inte står ut.
Det som då återstår är Upplevaren inom oss som kan få oss att omvärdera vad livet är.
Att ändra gamla beteenden och negativa tankemönster är ett sätt för människor att må bättre.
Jesus ger oss fantastiskt många bra tips på hur vi ska förhålla oss till livet och varandra för att fungera optimalt.
Jag tror på medvetenheten om helheten, upplevaren i människan och den ständiga support som finns tillgänglig inom oss .
”Ingen känner Sonen, utom Fadern”, säger Jesus i den här texten. Vem är då sonen? Är det personen Jesus? Honom kände väl lärjungarna?
Vad är det inom oss som ingen känner utom Gud? Jag brukar ibland kalla det upplevaren i mig. Upplevaren är något oförstörbart gudomligt inom oss. Det gudomliga i människan.
Människan fastnar ofta på det intellektuella, analyserande planet och utformar olika läror, religioner och regelverk och identifierar sig helt med vad de har åstadkommit och den position eller titel de fått i samhället.
Upplevaren inom oss uppenbarar sig för oss när vi blir som barn. När vi använder våra sinnen och tar in allt runtomkring utan att dölja oss bakom masker och spela olika roller. Utan behov av att etikettera omgivningen och varandra. Det lilla barnet upplever och förundras och bara Är fullständigt i Nuet.
Jesus var medveten om Upplevaren inom sig och att det är genom upplevaren vi blir medvetna om helheten, det han kallar Fadern i texten. Allt hade anförtrotts honom. Livet hade blivit uppenbarat för Jesus.
Alla våra minnen och erfarenheter kan raderas. Våra kroppsdelar kan bytas ut och förändras. Vi kan drabbas av sjukdomar eller av en oro som är så stor att vi inte står ut.
Det som då återstår är Upplevaren inom oss som kan få oss att omvärdera vad livet är.
Att ändra gamla beteenden och negativa tankemönster är ett sätt för människor att må bättre.
Jesus ger oss fantastiskt många bra tips på hur vi ska förhålla oss till livet och varandra för att fungera optimalt.
Jag tror på medvetenheten om helheten, upplevaren i människan och den ständiga support som finns tillgänglig inom oss .
"Den heliga anden"
Joh 14:25-29 (Tidigare publicerat 2008-05-09)
I den gudomliga närvaron som lever genom oss, som är liv, Guds andedräkt, den heliga anden, är all nödvändig kunskap tillgänglig.
Jesus undervisade oss om vad Gud Är. Han delade sin upplevelse av Gud. Han ville ge oss av den frid och glädje som han själv så starkt kände, han talade om för oss att vi faktiskt inte behöver oroa oss. Han ville väcka oss till medvetenhet om att Guds rike finns inom oss. Han ville att vi skulle tro på vad han sa och faktiskt praktisera det och att det inte handlar om att prestera, utan om att bara vara i medvetenhet om Guds kärleksnärvaro.
Är det så att de som kallar sig kristna oroar sig mindre, är gladare, frimodigare, inte bryr sig lika mycket om materiella ting, vänder andra kinden till och älskar sina medmänniskor i större utsträckning?
Jag kallar mig inte kristen men jag har blivit medveten om närvaron, kraften och kärleken inom mig med hjälp av vad Jesus sa.
För att bli medveten och hjälpt i sitt dagliga liv, tror inte jag att man behöver bli en kristen och tillbe Jesus. Upplevelsen av Guds närvaro tror jag att vi kan bli medvetna om på en mängd olika sätt.
Jag tror varje människas resa är unik och att allt vi får vara med om under resans gång är ett nödvändigt led i vår utveckling. Det kanske innebär att vi får gå igenom jättesvåra upplevelser, men att just den erfarenheten utrustar oss på ett sätt som gör att vi kan bemöta och klara en annan uppgift som vi är ämnade till. Av misstagen lär vi oss vad som inte fungerar.
Människans behov av yttre faktorer och ledare för att kunna tro, verkar Jesus medveten om. Han betonar gång på gång när människor blir helade att det är deras egen tro som hjälpt dem. De negativa tankar vi matar oss själva med om att vi ingenting klarar, att vi inte duger som vi är kommer inte från kärleken inom oss, inte heller de tankar där vi ser ner på andra och anser att vi minsann är bättre och duktigare eller mer andliga.
På den första Pingstdagen fick lärjungarna förmåga att tala främmande språk. De ställde sig till förfogande att användas av den heliga anden och de kunde plötsligt sprida det glada budskapet vidare till folk från andra länder utan att ens begripa själva vad de sa. De mindes vad Jesus sagt och de vågade tro på att det var möjligt för Gud att även använda sig av vanliga fiskare.
Vi får allt vi behöver.
Vila i den tilliten.
Möjligheterna är oändliga!
I den gudomliga närvaron som lever genom oss, som är liv, Guds andedräkt, den heliga anden, är all nödvändig kunskap tillgänglig.
Jesus undervisade oss om vad Gud Är. Han delade sin upplevelse av Gud. Han ville ge oss av den frid och glädje som han själv så starkt kände, han talade om för oss att vi faktiskt inte behöver oroa oss. Han ville väcka oss till medvetenhet om att Guds rike finns inom oss. Han ville att vi skulle tro på vad han sa och faktiskt praktisera det och att det inte handlar om att prestera, utan om att bara vara i medvetenhet om Guds kärleksnärvaro.
Är det så att de som kallar sig kristna oroar sig mindre, är gladare, frimodigare, inte bryr sig lika mycket om materiella ting, vänder andra kinden till och älskar sina medmänniskor i större utsträckning?
Jag kallar mig inte kristen men jag har blivit medveten om närvaron, kraften och kärleken inom mig med hjälp av vad Jesus sa.
För att bli medveten och hjälpt i sitt dagliga liv, tror inte jag att man behöver bli en kristen och tillbe Jesus. Upplevelsen av Guds närvaro tror jag att vi kan bli medvetna om på en mängd olika sätt.
Jag tror varje människas resa är unik och att allt vi får vara med om under resans gång är ett nödvändigt led i vår utveckling. Det kanske innebär att vi får gå igenom jättesvåra upplevelser, men att just den erfarenheten utrustar oss på ett sätt som gör att vi kan bemöta och klara en annan uppgift som vi är ämnade till. Av misstagen lär vi oss vad som inte fungerar.
Människans behov av yttre faktorer och ledare för att kunna tro, verkar Jesus medveten om. Han betonar gång på gång när människor blir helade att det är deras egen tro som hjälpt dem. De negativa tankar vi matar oss själva med om att vi ingenting klarar, att vi inte duger som vi är kommer inte från kärleken inom oss, inte heller de tankar där vi ser ner på andra och anser att vi minsann är bättre och duktigare eller mer andliga.
På den första Pingstdagen fick lärjungarna förmåga att tala främmande språk. De ställde sig till förfogande att användas av den heliga anden och de kunde plötsligt sprida det glada budskapet vidare till folk från andra länder utan att ens begripa själva vad de sa. De mindes vad Jesus sagt och de vågade tro på att det var möjligt för Gud att även använda sig av vanliga fiskare.
Vi får allt vi behöver.
Vila i den tilliten.
Möjligheterna är oändliga!
"Hjälparen kommer"
Joh 15:26-16:4 (Tidigare publicerat 2008-05-03)
Som konfirmand fick jag frågan: Vem är den helige ande? Svaret jag skrev var: Den som hjälper oss här och nu.
Anledningen till att jag minns det så väl är att den kvinnliga pastorn citerade mig i konfirmationsgudstjänsten. Det kändes rätt pinsamt i den åldern, då jag inte var den typen som ville sticka ut på något sätt och helst inte i ett sådant sammanhang.
När jag som tjugofemåring fick behov av att beskriva min tro med egna ord och komma bort från den kristna vokabulär jag växt upp med, skrev jag min egen trosbekännelse. I den beskriver jag den helige ande som ”närheten i ensamheten, samhörigheten som kommer inifrån”.
Ord har en förmåga att tappa sin betydelse när de används alltför flitigt och jag upplever det som viktigt att bli stilla och känna efter inåt hur jag bäst kan beskriva det jag upplever inom mig här och nu.
Det jag svarade som trettonåring är dock detsamma som jag känner idag. Den som hjälper oss här och nu! I själva nuet är hjälpen möjlig.
Den gudomliga närvaron, samhörigheten som kommer inifrån och som gör mig delaktig med alltet, närheten jag upplever även om jag till synes är ensam är för mig Hjälparen.
Liksom all kunskap om hur fröet utvecklas till en blomma ryms inom det oansenliga lilla fröet, ryms all kunskap vi behöver inom oss själva. I oss finns närvaron av Guds ande. Inom oss finns ett helande utrymme som expanderar i de stunder vi blir medvetna om att det finns där.
Utrymmet fylls till bredden av ljus och kärlek lika enkelt och självklart som en inandning. Ljuset och kärleken kan stilla alla känslostormar och fördriva all rädsla. Det är en helig plats som skänker frid och frihet.
I texten talar Jesus om för sina lärjungar: De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig.
Jesus talar inte fördömande om dem som kommer att plåga hans lärjungar, liksom han inte fördömde dem som dödade honom själv. Han förlät dem eftersom de enligt honom inte visste vad de gjorde. De kände inte Gud, de var omedvetna om Guds närvaro.
När vi människor gör varandra illa, är det vårt ego som styr oss och i den bemärkelsen handlar vi omedvetet, vi är inte i kontakt med det gudomliga inom oss i de stunderna. Vi identifierar oss kanske istället helt med den negativa känsla som väller upp inom oss.
Hur hemskt vi än blir behandlade så uppmanar Jesus oss att förlåta. Vad vi än har råkat ut för i det förflutna, så är det förlåtligt och kan inte skada oss här och nu. I nuet finns befrielsen. Fri-gör-ande!
Som konfirmand fick jag frågan: Vem är den helige ande? Svaret jag skrev var: Den som hjälper oss här och nu.
Anledningen till att jag minns det så väl är att den kvinnliga pastorn citerade mig i konfirmationsgudstjänsten. Det kändes rätt pinsamt i den åldern, då jag inte var den typen som ville sticka ut på något sätt och helst inte i ett sådant sammanhang.
När jag som tjugofemåring fick behov av att beskriva min tro med egna ord och komma bort från den kristna vokabulär jag växt upp med, skrev jag min egen trosbekännelse. I den beskriver jag den helige ande som ”närheten i ensamheten, samhörigheten som kommer inifrån”.
Ord har en förmåga att tappa sin betydelse när de används alltför flitigt och jag upplever det som viktigt att bli stilla och känna efter inåt hur jag bäst kan beskriva det jag upplever inom mig här och nu.
Det jag svarade som trettonåring är dock detsamma som jag känner idag. Den som hjälper oss här och nu! I själva nuet är hjälpen möjlig.
Den gudomliga närvaron, samhörigheten som kommer inifrån och som gör mig delaktig med alltet, närheten jag upplever även om jag till synes är ensam är för mig Hjälparen.
Liksom all kunskap om hur fröet utvecklas till en blomma ryms inom det oansenliga lilla fröet, ryms all kunskap vi behöver inom oss själva. I oss finns närvaron av Guds ande. Inom oss finns ett helande utrymme som expanderar i de stunder vi blir medvetna om att det finns där.
Utrymmet fylls till bredden av ljus och kärlek lika enkelt och självklart som en inandning. Ljuset och kärleken kan stilla alla känslostormar och fördriva all rädsla. Det är en helig plats som skänker frid och frihet.
I texten talar Jesus om för sina lärjungar: De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig.
Jesus talar inte fördömande om dem som kommer att plåga hans lärjungar, liksom han inte fördömde dem som dödade honom själv. Han förlät dem eftersom de enligt honom inte visste vad de gjorde. De kände inte Gud, de var omedvetna om Guds närvaro.
När vi människor gör varandra illa, är det vårt ego som styr oss och i den bemärkelsen handlar vi omedvetet, vi är inte i kontakt med det gudomliga inom oss i de stunderna. Vi identifierar oss kanske istället helt med den negativa känsla som väller upp inom oss.
Hur hemskt vi än blir behandlade så uppmanar Jesus oss att förlåta. Vad vi än har råkat ut för i det förflutna, så är det förlåtligt och kan inte skada oss här och nu. I nuet finns befrielsen. Fri-gör-ande!
måndag 1 december 2008
"Herre över allting"
Apg 1:1-11 (Tidigare publicerad 2008-05-01)
”Evangelieboken 2003 anger en kort ämnesrubrik för varje söndag, som ger öppenhet för olika infallsvinklar. Ibland kan annat tema än den givna rubriken ge bättre ingång i gudstjänstens grundbudskap utifrån den lokala eller aktuella situationen.” (Utdrag ur introduktionen till avsnittet ”Evangelieboken” i Psalmer och Sånger.)
Temat för Kristi Himmelsfärds dagen är ”Herre över allting”, jag skulle vilja ändra den ämnesrubriken till ”Tjänare i allting”, eftersom jag tycker att det bättre stämmer överens med grundbudskapet.
”Herre över allting” tycker jag antyder en slags maktposition som mer tillhör den världsliga hierarkin där mer egoistiska intressen råder. ”Tjänare i allting” tycker jag mer stämmer överens med Jesus undervisning om att vi ska tjäna varandra och att vi är lemmar i en och samma kropp, alla lika viktiga i dess speciella funktioner. Så länge vi sliter och drar åt olika håll, styrda av vårt ego, fungerar inte kroppen särskilt väl.
Jag tolkar att Jesus budskap till oss är att i tillit överlämna oss till att användas där vi behövs som bäst, att allt kommer att fungera alldeles utmärkt om vi slutar upp med att kämpa emot och bara är tillgängliga för livets flöde.
Visionen av Jesus som synlig form upphör i denna text. Han lyfts upp i höjden och försvinner i ett moln!
Vilket lyft! Hans ande återgår till varandet i allting.
Jag och barnen såg den gamla åttiotalsklassikern E.T. igår. I slutet av filmen cyklar barnen så fort de kan för att rädda den stackars utomjordingen undan vetenskapsmännen och föra honom tillbaka till det annalkande rymdskeppet. När barnens flykt börjar se helt omöjlig ut lyfter plötsligt cyklarna och de cyklar vidare i luften! Den scenen bjuder på en härlig känsla av magi och upprymdhet.
Jag gissar att lärjungarna också fylldes av den sortens glädje och tro på att allt är möjligt när Jesus lyftes upp i luften. Ibland drömmer jag att jag kan flyga, det är som att simma i luften. I drömmen kan jag fråga mig själv varför jag inte tänkt på att göra det tidigare när det är så enkelt. Ofta har vi människor en förmåga att krångla till saker som egentligen är självklara och enkla.
”Evangelieboken 2003 anger en kort ämnesrubrik för varje söndag, som ger öppenhet för olika infallsvinklar. Ibland kan annat tema än den givna rubriken ge bättre ingång i gudstjänstens grundbudskap utifrån den lokala eller aktuella situationen.” (Utdrag ur introduktionen till avsnittet ”Evangelieboken” i Psalmer och Sånger.)
Temat för Kristi Himmelsfärds dagen är ”Herre över allting”, jag skulle vilja ändra den ämnesrubriken till ”Tjänare i allting”, eftersom jag tycker att det bättre stämmer överens med grundbudskapet.
”Herre över allting” tycker jag antyder en slags maktposition som mer tillhör den världsliga hierarkin där mer egoistiska intressen råder. ”Tjänare i allting” tycker jag mer stämmer överens med Jesus undervisning om att vi ska tjäna varandra och att vi är lemmar i en och samma kropp, alla lika viktiga i dess speciella funktioner. Så länge vi sliter och drar åt olika håll, styrda av vårt ego, fungerar inte kroppen särskilt väl.
Jag tolkar att Jesus budskap till oss är att i tillit överlämna oss till att användas där vi behövs som bäst, att allt kommer att fungera alldeles utmärkt om vi slutar upp med att kämpa emot och bara är tillgängliga för livets flöde.
Visionen av Jesus som synlig form upphör i denna text. Han lyfts upp i höjden och försvinner i ett moln!
Vilket lyft! Hans ande återgår till varandet i allting.
Jag och barnen såg den gamla åttiotalsklassikern E.T. igår. I slutet av filmen cyklar barnen så fort de kan för att rädda den stackars utomjordingen undan vetenskapsmännen och föra honom tillbaka till det annalkande rymdskeppet. När barnens flykt börjar se helt omöjlig ut lyfter plötsligt cyklarna och de cyklar vidare i luften! Den scenen bjuder på en härlig känsla av magi och upprymdhet.
Jag gissar att lärjungarna också fylldes av den sortens glädje och tro på att allt är möjligt när Jesus lyftes upp i luften. Ibland drömmer jag att jag kan flyga, det är som att simma i luften. I drömmen kan jag fråga mig själv varför jag inte tänkt på att göra det tidigare när det är så enkelt. Ofta har vi människor en förmåga att krångla till saker som egentligen är självklara och enkla.
"Bönen"
Luk 18:1-8 (Tidigare publicerad 2008-04-24)
Vad är egentligen bön? För mig är bön all kommunikation som sker genom kärleksnärvaron i allt som är, all tacksamhet, all kärlek, och alla önskningar som riktas till närvaron i allt som är. Den kan naturligtvis vara mer specifik och riktas direkt till kärleksnärvaron i en annan människa, vid förbön tillexempel.
Eftersom jag tror att det jag kallar Gud finns inom allt och alla behöver jag inte ta några omvägar genom någon ”högre makt”. Det behövs inga speciella ritualer. Svar på böner kan komma genom aha-upplevelser när tankebruset tystnat, det kan komma i symbolform i drömmar, det kan komma genom andra människor.
Man kan även kalla den ordlösa samvaron jag upplever i närvaron för en slags bön.
Den ordlösa samvaron med alltet som sker när man är närvarande, kan kännas mer lättillgänglig i naturen, men allt kan bli en slags bön när det sker i medvetenhet. Sång musik och dans kan bli en hyllning till det sanna jaget, det innersta, kärleksnärvaron inom och runtomkring i allt som är.
I höstas genomgick jag en slags död. Det kändes som om jag var redo att lämna min kropp. Kroppen är något förgängligt, ett redskap för existensen här på jorden, kroppen är inte det jag identifierar mig med.
Kroppen kändes inte lika viktig för mig längre. Det var inte så att jag kände mig trött på livet men jag kände att yttre omständigheter och upplevelser inte längre kändes lika viktiga för mig. Det oförstörbara som finns inom mig kommer att bestå vad som än händer mitt yttre.
Det fanns inte längre något särskilt som jag önskade skulle hända för egen del i mitt liv. Jag hade redan fått vara med om så mycket som jag önskat, en hel del av det jag önskat hade visat sig åsamka mig smärta men jag kunde ändå se att jag lärt mig något, att det fört mig vidare.
Jag kände mig redo att låta mig användas i det syfte som livet önskar. Min önskan blev att få samverka med andra för det gemensammas bästa. Det blev min bön.
Det här förhållningssättet har gjort att jag kommit i kontakt med andra människors drömmar, visioner och längtan i allt större utsträckning.
Jag har upptäckt att livet hela tiden ger oss en massa möjligheter att samverka för det gemensammas bästa, men det är långt ifrån alltid vi är villiga att våga ta de möjligheter som ges oss.
Att ställa sig tillförfogande att användas av livet innebär inte att man fråntas sin fria vilja. Vår fria vilja ger oss möjlighet att göra medvetna val som kan leda till att våra önskningar går i uppfyllelse.
Jag gjorde nyligen ett tankeexperiment med mig själv, där jag tänkte mig mitt liv som en film. Vad skulle jag då som publik vilja se hända i mitt liv? Med hjälp av experimentet kunde jag se att om jag flyttade fokus från mig själv, så såg jag en hel massa saker som skulle kunna hända, jag såg oändliga möjligheter, visst bar jag fortfarande på drömmar och visioner.
Med fokus på mig själv som mitt ego, kommer rädslan för att misslyckas, rädslan för att göra sig illa. När jag istället betraktar mitt ego utifrån och blir medveten om att mitt ego är inte det jag innerst inne är, försvinner rädslan och all psykologisk smärta.
Ur mitt evighetsperspektiv utgör detta liv endast ett ögonblick, hur viktigt kan ett ögonblick vara?
Jag antar att det blir just så viktigt som vi gör det till!
Vad är egentligen bön? För mig är bön all kommunikation som sker genom kärleksnärvaron i allt som är, all tacksamhet, all kärlek, och alla önskningar som riktas till närvaron i allt som är. Den kan naturligtvis vara mer specifik och riktas direkt till kärleksnärvaron i en annan människa, vid förbön tillexempel.
Eftersom jag tror att det jag kallar Gud finns inom allt och alla behöver jag inte ta några omvägar genom någon ”högre makt”. Det behövs inga speciella ritualer. Svar på böner kan komma genom aha-upplevelser när tankebruset tystnat, det kan komma i symbolform i drömmar, det kan komma genom andra människor.
Man kan även kalla den ordlösa samvaron jag upplever i närvaron för en slags bön.
Den ordlösa samvaron med alltet som sker när man är närvarande, kan kännas mer lättillgänglig i naturen, men allt kan bli en slags bön när det sker i medvetenhet. Sång musik och dans kan bli en hyllning till det sanna jaget, det innersta, kärleksnärvaron inom och runtomkring i allt som är.
I höstas genomgick jag en slags död. Det kändes som om jag var redo att lämna min kropp. Kroppen är något förgängligt, ett redskap för existensen här på jorden, kroppen är inte det jag identifierar mig med.
Kroppen kändes inte lika viktig för mig längre. Det var inte så att jag kände mig trött på livet men jag kände att yttre omständigheter och upplevelser inte längre kändes lika viktiga för mig. Det oförstörbara som finns inom mig kommer att bestå vad som än händer mitt yttre.
Det fanns inte längre något särskilt som jag önskade skulle hända för egen del i mitt liv. Jag hade redan fått vara med om så mycket som jag önskat, en hel del av det jag önskat hade visat sig åsamka mig smärta men jag kunde ändå se att jag lärt mig något, att det fört mig vidare.
Jag kände mig redo att låta mig användas i det syfte som livet önskar. Min önskan blev att få samverka med andra för det gemensammas bästa. Det blev min bön.
Det här förhållningssättet har gjort att jag kommit i kontakt med andra människors drömmar, visioner och längtan i allt större utsträckning.
Jag har upptäckt att livet hela tiden ger oss en massa möjligheter att samverka för det gemensammas bästa, men det är långt ifrån alltid vi är villiga att våga ta de möjligheter som ges oss.
Att ställa sig tillförfogande att användas av livet innebär inte att man fråntas sin fria vilja. Vår fria vilja ger oss möjlighet att göra medvetna val som kan leda till att våra önskningar går i uppfyllelse.
Jag gjorde nyligen ett tankeexperiment med mig själv, där jag tänkte mig mitt liv som en film. Vad skulle jag då som publik vilja se hända i mitt liv? Med hjälp av experimentet kunde jag se att om jag flyttade fokus från mig själv, så såg jag en hel massa saker som skulle kunna hända, jag såg oändliga möjligheter, visst bar jag fortfarande på drömmar och visioner.
Med fokus på mig själv som mitt ego, kommer rädslan för att misslyckas, rädslan för att göra sig illa. När jag istället betraktar mitt ego utifrån och blir medveten om att mitt ego är inte det jag innerst inne är, försvinner rädslan och all psykologisk smärta.
Ur mitt evighetsperspektiv utgör detta liv endast ett ögonblick, hur viktigt kan ett ögonblick vara?
Jag antar att det blir just så viktigt som vi gör det till!
"Att växa i tro"
Joh 16:5-11 (Tidigare publicerad 2008-04-18)
I den här texten berättar Jesus för sina lärjungar att han måste lämna dem kroppsligen för att kunna hjälpa dem ytterligare. Jesus har gjort vad han har kunnat för att väcka tro hos människor i fysisk form.
Nu vill han försöka väcka tro genom sin andliga närvaro istället.
Jag har själv lekt med den tanken när jag haft diskussioner med människor som bara kan tro på sådant som är vetenskapligt bevisat. Om jag kommer att ges möjlighet att nå levande människor efter min död, hur ska jag bete mig för att inte skrämma skiten ur dem?
Ska jag komma och skriva budskap i imman på spegeln i badrummet? Nej det skulle vara väldigt kusligt, som i en skräckfilm. Med en person kom jag överens om att fisa i badkaret. Några små oförargliga bubblor, förhoppningsvis även luktfria när det är en ande som avger dem, kan väl inte vara så skrämmande?
Jesus kommer ibland till mig i tankarna och det är ju inte skrämmande alls, eftersom det lika gärna kan vara en dialog som jag skapar själv. Våra samtal är inte särskilt andliga utan väldigt humoristiska, de får mig ofta att skratta högt.
Det är ett sätt som skulle tilltala mig att agera på i andeform. Ifall man får förmågan att lyssna till människors tankar och komma in med lite roliga repliker som lättar upp sinnet hos människor. Att få göra dem glada, lyckliga och hoppfulla, att få hjälpa till att jaga bort oron, missmodet och det dödliga allvaret.
Lärjungarnas hjärtan fylldes med sorg, när de hörde Jesus säga att han skulle lämna dem.
Jesus lovade att ge dem en glädje som inte skulle kunna tas ifrån dem.
Den glädjen vill jag också vara med om att sprida!
I den här texten berättar Jesus för sina lärjungar att han måste lämna dem kroppsligen för att kunna hjälpa dem ytterligare. Jesus har gjort vad han har kunnat för att väcka tro hos människor i fysisk form.
Nu vill han försöka väcka tro genom sin andliga närvaro istället.
Jag har själv lekt med den tanken när jag haft diskussioner med människor som bara kan tro på sådant som är vetenskapligt bevisat. Om jag kommer att ges möjlighet att nå levande människor efter min död, hur ska jag bete mig för att inte skrämma skiten ur dem?
Ska jag komma och skriva budskap i imman på spegeln i badrummet? Nej det skulle vara väldigt kusligt, som i en skräckfilm. Med en person kom jag överens om att fisa i badkaret. Några små oförargliga bubblor, förhoppningsvis även luktfria när det är en ande som avger dem, kan väl inte vara så skrämmande?
Jesus kommer ibland till mig i tankarna och det är ju inte skrämmande alls, eftersom det lika gärna kan vara en dialog som jag skapar själv. Våra samtal är inte särskilt andliga utan väldigt humoristiska, de får mig ofta att skratta högt.
Det är ett sätt som skulle tilltala mig att agera på i andeform. Ifall man får förmågan att lyssna till människors tankar och komma in med lite roliga repliker som lättar upp sinnet hos människor. Att få göra dem glada, lyckliga och hoppfulla, att få hjälpa till att jaga bort oron, missmodet och det dödliga allvaret.
Lärjungarnas hjärtan fylldes med sorg, när de hörde Jesus säga att han skulle lämna dem.
Jesus lovade att ge dem en glädje som inte skulle kunna tas ifrån dem.
Den glädjen vill jag också vara med om att sprida!
"Vägen till livet"
Joh 16:16-22 (Tidigare publicerad 2008-04-10)
Var det så att lärjungarna inte kunde känna den gudomliga närvaron inom sig, förrän Jesus kommit tillbaka till dem genom sin ande?
Jag kan mycket väl tänka mig att andliga vägledare och hjälpare kan komma till oss genom sin ande eller genom andra människor och göra oss medvetna om det som hela tiden funnits där inom oss, men i mitt liv finns inget sådant ”frälsningsögonblick” som jag kan minnas. Jag har aldrig upplevt mig själv som avskild från Gud.
Det var först när jag började i skolan på sjuttiotalet som jag blev medveten om att inte alla upplevde Guds närvaro så som jag gör. Jag är uppväxt i en liten by på landsbygden där så gott som alla var kristna. När jag började första klass hade jag en rätt töntig röd skolväska med John Blund på. För att hotta upp den lite så prydde jag den med diverse klisterdekaler som jag fått av min storasyster. På märkena stod det ”Gud är Kärlek” och ”Jesus lever”.
Det var en äldre elev på skolbussen som upplyste mig om att det inte alls var sant. Eftersom jag upplevde det obehagligt att bli konfronterad av äldre elever på det viset, pillade jag bort klistermärkena när jag kom hem och höll en väldigt låg profil i skolan när det gällde min tro efter den dagen.
Först när jag började på gymnasiet blev min tro något jag talade öppet om med vem som helst, att min tro i många avseenden inte stämde överens helt med andra kristnas tro bekymrade mig inte särskilt mycket eftersom tron på Gud för mig alltid varit lika självklar som tron på att jag lever.
Jag är övertygad om att närvaron jag känner inom mig hade varit lika stark och densamma om jag vuxit upp i en annan del av världen, i ett helt annat sammanhang, med en annan religion, men då hade jag förmodligen kallat den någonting annat än Gud.
Rent intellektuellt kan jag förstå att det finns en möjlighet att det jag upplever som Guds närvaro inom mig bara är en illusion, men det är bara för ett kort ögonblick under kraftig drogpåverkan som jag haft känslan av Guds frånvaro. Det ögonblicket av tvivel är det enda jag har att relatera till för att förstå hur ett liv utan tro kan gestalta sig.
Är det på grund av att jag aldrig blivit riktigt vuxen utan fortfarande är rätt barnslig och naiv som jag aldrig drabbas av tvivel? Jag vet inte vad det beror på, men jag upplever det som en verklig nådegåva som jag är oändligt tacksam för. Den inre glädje och tillit till livet jag känner kan ingen ta ifrån mig.
Jag tror inte att Gud är mer närvarande i mitt liv än i någon annans. Jag tror snarare att det jag upplever som en gudomlig närvaro kan andra uppleva som en del av deras eget jag. De upplever det kanske mer som att de för en inre dialog med sig själva.
Ungefär som att de sitter hemma och skriver på sin egen dator utan att veta om att det finns en direktuppkoppling till internet och att möjligheten finns att kommunicera med världens vida nät, det universella varandet i allt och alla.
De tror helt enkelt inte på att någon kan se vad de skriver, hur skulle det kunna vara möjligt?
Jag tror på möjligheten till kommunikation genom den gudomliga närvaron i allt och alla.
Visst kan uppkopplingen vara långsam och nätverket begränsat, visst kan tillgängligheten att nå en viss annan användare kännas obefintlig. Men möjligheten att sända ut budskap är obegränsad och om ens önskningar på något sätt gynnar det gemensammas bästa upplever jag att det når fram till en mottagare på något sätt.
Den mesta kommunikation mellan oss människor som förs genom det universella varandet tror jag förs på ett för oss omedvetet plan, precis som signaler och funktioner i vår kropp fungerar utan att vi medvetet styr dem.
Jag tror att medvetenheten om helheten på något sätt möjliggör ett större välbefinnande hos mänskligheten. Jag tror att det är vägen till ett liv i fred, samverkan, gemenskap och kärlek. Vägen till livet!
Var det så att lärjungarna inte kunde känna den gudomliga närvaron inom sig, förrän Jesus kommit tillbaka till dem genom sin ande?
Jag kan mycket väl tänka mig att andliga vägledare och hjälpare kan komma till oss genom sin ande eller genom andra människor och göra oss medvetna om det som hela tiden funnits där inom oss, men i mitt liv finns inget sådant ”frälsningsögonblick” som jag kan minnas. Jag har aldrig upplevt mig själv som avskild från Gud.
Det var först när jag började i skolan på sjuttiotalet som jag blev medveten om att inte alla upplevde Guds närvaro så som jag gör. Jag är uppväxt i en liten by på landsbygden där så gott som alla var kristna. När jag började första klass hade jag en rätt töntig röd skolväska med John Blund på. För att hotta upp den lite så prydde jag den med diverse klisterdekaler som jag fått av min storasyster. På märkena stod det ”Gud är Kärlek” och ”Jesus lever”.
Det var en äldre elev på skolbussen som upplyste mig om att det inte alls var sant. Eftersom jag upplevde det obehagligt att bli konfronterad av äldre elever på det viset, pillade jag bort klistermärkena när jag kom hem och höll en väldigt låg profil i skolan när det gällde min tro efter den dagen.
Först när jag började på gymnasiet blev min tro något jag talade öppet om med vem som helst, att min tro i många avseenden inte stämde överens helt med andra kristnas tro bekymrade mig inte särskilt mycket eftersom tron på Gud för mig alltid varit lika självklar som tron på att jag lever.
Jag är övertygad om att närvaron jag känner inom mig hade varit lika stark och densamma om jag vuxit upp i en annan del av världen, i ett helt annat sammanhang, med en annan religion, men då hade jag förmodligen kallat den någonting annat än Gud.
Rent intellektuellt kan jag förstå att det finns en möjlighet att det jag upplever som Guds närvaro inom mig bara är en illusion, men det är bara för ett kort ögonblick under kraftig drogpåverkan som jag haft känslan av Guds frånvaro. Det ögonblicket av tvivel är det enda jag har att relatera till för att förstå hur ett liv utan tro kan gestalta sig.
Är det på grund av att jag aldrig blivit riktigt vuxen utan fortfarande är rätt barnslig och naiv som jag aldrig drabbas av tvivel? Jag vet inte vad det beror på, men jag upplever det som en verklig nådegåva som jag är oändligt tacksam för. Den inre glädje och tillit till livet jag känner kan ingen ta ifrån mig.
Jag tror inte att Gud är mer närvarande i mitt liv än i någon annans. Jag tror snarare att det jag upplever som en gudomlig närvaro kan andra uppleva som en del av deras eget jag. De upplever det kanske mer som att de för en inre dialog med sig själva.
Ungefär som att de sitter hemma och skriver på sin egen dator utan att veta om att det finns en direktuppkoppling till internet och att möjligheten finns att kommunicera med världens vida nät, det universella varandet i allt och alla.
De tror helt enkelt inte på att någon kan se vad de skriver, hur skulle det kunna vara möjligt?
Jag tror på möjligheten till kommunikation genom den gudomliga närvaron i allt och alla.
Visst kan uppkopplingen vara långsam och nätverket begränsat, visst kan tillgängligheten att nå en viss annan användare kännas obefintlig. Men möjligheten att sända ut budskap är obegränsad och om ens önskningar på något sätt gynnar det gemensammas bästa upplever jag att det når fram till en mottagare på något sätt.
Den mesta kommunikation mellan oss människor som förs genom det universella varandet tror jag förs på ett för oss omedvetet plan, precis som signaler och funktioner i vår kropp fungerar utan att vi medvetet styr dem.
Jag tror att medvetenheten om helheten på något sätt möjliggör ett större välbefinnande hos mänskligheten. Jag tror att det är vägen till ett liv i fred, samverkan, gemenskap och kärlek. Vägen till livet!
"Den gode herden"
Joh 10:1-10 (Tidigare publicerad 2008-04-03)
Jag är grinden, säger Jesus i texten. Många tolkar nog det som att Jesus är den enda vägen till Gud.
Jag läser ”Jag är” grinden. Namnet som Gud uppgav till Mose skulle vara Guds namn från släkte till släkte i evighet: ”Jag är”. Jag kallar det ibland närvaron eller det universella varandet.
”Jag är” som i andra texter uppges vara: Kärleken, ljuset, vägen, sanningen och livet.
Jesus vill inte upphöjas som person. Jesus är villig att offra sitt liv som person för att vi ska fatta vad det egentligen handlar om. Att vi är ett med Gud och att det avskilda Jaget är en mänsklig illusion.
”Jag är” blir det i presens, i dess grundform handlar det om ”att vara”.
Livet som ges oss i överflöd finns redan inom oss och grinden öppnar vi genom att bara vara.
Den inre rösten som talar till oss när tankarna tystnar och vi bara är här och nu, är ingen främmande röst, det är en röst vi känner igen. Ofta är den rösten ordlös, men vi känner igen den på den inre glädje och frid vi kan uppleva. Alla sinnen skärps och budskap kan komma till oss intuitivt eller i form av aha-upplevelser.
Det är ingenting vi ska prestera, inget mål vi ska uppnå, det finns där tillgängligt för oss hela tiden.
I varandet kan vi vila, i varandet viskar rösten i ditt öra: Jag älskar dig!
Det kittlar till av andedräkten mot mitt öra och jag ler av välbehag. Tacksam över att finnas till!
Jag är grinden, säger Jesus i texten. Många tolkar nog det som att Jesus är den enda vägen till Gud.
Jag läser ”Jag är” grinden. Namnet som Gud uppgav till Mose skulle vara Guds namn från släkte till släkte i evighet: ”Jag är”. Jag kallar det ibland närvaron eller det universella varandet.
”Jag är” som i andra texter uppges vara: Kärleken, ljuset, vägen, sanningen och livet.
Jesus vill inte upphöjas som person. Jesus är villig att offra sitt liv som person för att vi ska fatta vad det egentligen handlar om. Att vi är ett med Gud och att det avskilda Jaget är en mänsklig illusion.
”Jag är” blir det i presens, i dess grundform handlar det om ”att vara”.
Livet som ges oss i överflöd finns redan inom oss och grinden öppnar vi genom att bara vara.
Den inre rösten som talar till oss när tankarna tystnar och vi bara är här och nu, är ingen främmande röst, det är en röst vi känner igen. Ofta är den rösten ordlös, men vi känner igen den på den inre glädje och frid vi kan uppleva. Alla sinnen skärps och budskap kan komma till oss intuitivt eller i form av aha-upplevelser.
Det är ingenting vi ska prestera, inget mål vi ska uppnå, det finns där tillgängligt för oss hela tiden.
I varandet kan vi vila, i varandet viskar rösten i ditt öra: Jag älskar dig!
Det kittlar till av andedräkten mot mitt öra och jag ler av välbehag. Tacksam över att finnas till!
"Påskens vittnen"
Joh 21:1-14 (Tidigare publicerad 2008-04-02)
Detta uppges vara den tredje gången Jesus visar sig för sina lärjungar i ”uppstånden” form.
Ingen av gångerna har lärjungarna känt igen honom på hans utseende. Om det väsentliga är att vi ska bli övertygade om att Jesus är Guds ende son som uppstår från de döda, varför väljer han då inte att visa sig i den kropp som lärjungarna känner igen?
Jag tror att det är något helt annat det är meningen att vi ska förstå genom detta mirakel. Jag tror att det är meningen att vi ska bortse mer från den kroppsliga gestalten och förstå att den gudomliga närvaron kan verka genom vem som helst utav oss.
Det som får lärjungarna att bli övertygade om att det är Jesus de mött är det han säger och det han gör. Han låter sig kännas igen genom att visa den inre kraften, den inre visheten. Det är i det inre den gudomliga närvaron i oss finns. Det är i vårt innersta väsen Kärleken finns.
Jesus säger, vid ett annat tillfälle: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder det har ni gjort för mig. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.
Genom att tala till oss genom olika gestalter avslöjas att vi innerst inne är ett och samma, vi är en och samma kropp. Jag tror att Gud är kärlek och finns inom oss alla och att varje möte med en medmänniska är ett möjligt möte med Gud.
De dyker upp när jag som bäst behöver dem, ”änglarna” dessa fantastiska medmänniskor som ger mig vad jag behöver och som jag får stå till förfogande för. Att vara öppen för att samverka för det gemensammas bästa, gör enligt min erfarenhet att det plötsligt börjar hända en massa saker i ens liv. En del saker kan vara jobbiga och svåra, en del saker roliga och lätta.
Att låta sig användas av livet och samverka med andra för det gemensammas bästa, är vad jag uppfattar som livets mening. Det har blivit min första önskan när jag vaknar på morgonen och min sista tanke innan jag somnar. Mitt liv har aldrig känts mer spännande och meningsfullt än det gör nu. Möjligheterna är oändliga!
Detta uppges vara den tredje gången Jesus visar sig för sina lärjungar i ”uppstånden” form.
Ingen av gångerna har lärjungarna känt igen honom på hans utseende. Om det väsentliga är att vi ska bli övertygade om att Jesus är Guds ende son som uppstår från de döda, varför väljer han då inte att visa sig i den kropp som lärjungarna känner igen?
Jag tror att det är något helt annat det är meningen att vi ska förstå genom detta mirakel. Jag tror att det är meningen att vi ska bortse mer från den kroppsliga gestalten och förstå att den gudomliga närvaron kan verka genom vem som helst utav oss.
Det som får lärjungarna att bli övertygade om att det är Jesus de mött är det han säger och det han gör. Han låter sig kännas igen genom att visa den inre kraften, den inre visheten. Det är i det inre den gudomliga närvaron i oss finns. Det är i vårt innersta väsen Kärleken finns.
Jesus säger, vid ett annat tillfälle: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder det har ni gjort för mig. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.
Genom att tala till oss genom olika gestalter avslöjas att vi innerst inne är ett och samma, vi är en och samma kropp. Jag tror att Gud är kärlek och finns inom oss alla och att varje möte med en medmänniska är ett möjligt möte med Gud.
De dyker upp när jag som bäst behöver dem, ”änglarna” dessa fantastiska medmänniskor som ger mig vad jag behöver och som jag får stå till förfogande för. Att vara öppen för att samverka för det gemensammas bästa, gör enligt min erfarenhet att det plötsligt börjar hända en massa saker i ens liv. En del saker kan vara jobbiga och svåra, en del saker roliga och lätta.
Att låta sig användas av livet och samverka med andra för det gemensammas bästa, är vad jag uppfattar som livets mening. Det har blivit min första önskan när jag vaknar på morgonen och min sista tanke innan jag somnar. Mitt liv har aldrig känts mer spännande och meningsfullt än det gör nu. Möjligheterna är oändliga!
"Kristus är uppstånden"
matt 28:1-20 (Tidigare publicerad 2008-04-02)
Påskdagens text är en hyllning till livet som överlever allt. Jag har skrivit tidigare att det för min tro inte känns viktigt ifall Jesus uppstod eller ej, och då menar jag uppstod på det sätt som beskrivs i bibeln. I min tro uppstår allt liv. All livsenergi används om och om igen. Antar nya skepnader men är alltid densamma, en del av det universella varandet, livsanden i alltet.
Död och liv är nära vänner och beroende utav varandra i livets kretslopp. Närvaron när livet ges och när livet tas är total och densamma. För människor som lever nära naturen, de så kallade naturfolken är återfödelse något helt naturligt. I kulturer där jaget fått stor betydelse, verkar behovet av ledare vara större. Någon som kan upplysa och leda människan tillbaka till sitt ursprung.
Jesus får människor som tappat kontakten med livets källa och förlorat sig i tanken på att deras jag skulle vara avskilt från det universella varandet, Jesus får dem att förstå att döden inte är slutet. Döden är en ny början.
Livet är och förblir ett ständigt mirakel och jag överlämnar mig i tillit till att livet använder mig i ett gott syfte, till att tjäna det gemensammas bästa.
Jag förundras över allt som sker när jag låter livet få fritt spelrum genom mig. Alla möjligheter som ges mig, alla möten som berikar. Hur fantastiskt allt samverkar när jag låter livet flöda genom mig.
Påskdagens text är en hyllning till livet som överlever allt. Jag har skrivit tidigare att det för min tro inte känns viktigt ifall Jesus uppstod eller ej, och då menar jag uppstod på det sätt som beskrivs i bibeln. I min tro uppstår allt liv. All livsenergi används om och om igen. Antar nya skepnader men är alltid densamma, en del av det universella varandet, livsanden i alltet.
Död och liv är nära vänner och beroende utav varandra i livets kretslopp. Närvaron när livet ges och när livet tas är total och densamma. För människor som lever nära naturen, de så kallade naturfolken är återfödelse något helt naturligt. I kulturer där jaget fått stor betydelse, verkar behovet av ledare vara större. Någon som kan upplysa och leda människan tillbaka till sitt ursprung.
Jesus får människor som tappat kontakten med livets källa och förlorat sig i tanken på att deras jag skulle vara avskilt från det universella varandet, Jesus får dem att förstå att döden inte är slutet. Döden är en ny början.
Livet är och förblir ett ständigt mirakel och jag överlämnar mig i tillit till att livet använder mig i ett gott syfte, till att tjäna det gemensammas bästa.
Jag förundras över allt som sker när jag låter livet få fritt spelrum genom mig. Alla möjligheter som ges mig, alla möten som berikar. Hur fantastiskt allt samverkar när jag låter livet flöda genom mig.
"Vägen till korset"
Matt 21:1-11 (Tidigare publicerad 2008-03-13)
Intåget i Jerusalem
Den här texten känns väldigt bekant. Palmsöndagens text är mycket riktigt samma text som kyrkoåret inleddes med vid första advent. Undrar varför man väljer att använda den här texten två gånger under året, när bibeln rymmer så många andra texter?
Vid advent skrev jag om förväntningar. Folket hade stora förväntningar på Jesus. Han uppfyllde de gamla profetiorna, kom ridande på en åsna som det förutsagts. Föga anade folket då, att denne man snart skulle komma att avrättas. Denne man som de trodde skulle bli deras kung.
Ofta tror vi oss förstå och veta vad som kommer att hända, vad som är meningen ska ske. Ur det tillståndet uppstår ofta en frustration och en stagnation. Vi blir låsta i vår förväntan. Vi är inte längre öppna för livets alla möjligheter.
Jag drömde härom natten att jag var havande. Barnet jag bar inom mig var mer än fullgånget men ville inte komma ut. Jag kunde föra långa konversationer med mitt barn, där det fastnat i förlossningskanalen, men jag kunde inte förlösa det, det hade växt sig för stort.
Det jag upplever som förlösande är att släppa taget om mina förväntningar och vada ut i det okändas hav, där vad som helst kan hända. Alla känslor får passera, skölja genom mig som en flodvåg.
Det är så befriande att bli medveten om det levande, som bara är i närvaron här och nu.
Jag behöver inte begripa ett dugg eller veta någonting om framtiden.
Nu kan jag uppleva och njuta av livet som föds i varje ögonblick. Nu kan vi dansa, ropa, sjunga och strö ut palmblad för att hylla livet i allt som är. Vi behöver inte vänta på något som ska komma. Himmelriket finns redan mitt ibland oss. Himmelriket finns inom oss. Ur närvaron uppstår samhörigheten med allt som är.
Intåget i Jerusalem
Den här texten känns väldigt bekant. Palmsöndagens text är mycket riktigt samma text som kyrkoåret inleddes med vid första advent. Undrar varför man väljer att använda den här texten två gånger under året, när bibeln rymmer så många andra texter?
Vid advent skrev jag om förväntningar. Folket hade stora förväntningar på Jesus. Han uppfyllde de gamla profetiorna, kom ridande på en åsna som det förutsagts. Föga anade folket då, att denne man snart skulle komma att avrättas. Denne man som de trodde skulle bli deras kung.
Ofta tror vi oss förstå och veta vad som kommer att hända, vad som är meningen ska ske. Ur det tillståndet uppstår ofta en frustration och en stagnation. Vi blir låsta i vår förväntan. Vi är inte längre öppna för livets alla möjligheter.
Jag drömde härom natten att jag var havande. Barnet jag bar inom mig var mer än fullgånget men ville inte komma ut. Jag kunde föra långa konversationer med mitt barn, där det fastnat i förlossningskanalen, men jag kunde inte förlösa det, det hade växt sig för stort.
Det jag upplever som förlösande är att släppa taget om mina förväntningar och vada ut i det okändas hav, där vad som helst kan hända. Alla känslor får passera, skölja genom mig som en flodvåg.
Det är så befriande att bli medveten om det levande, som bara är i närvaron här och nu.
Jag behöver inte begripa ett dugg eller veta någonting om framtiden.
Nu kan jag uppleva och njuta av livet som föds i varje ögonblick. Nu kan vi dansa, ropa, sjunga och strö ut palmblad för att hylla livet i allt som är. Vi behöver inte vänta på något som ska komma. Himmelriket finns redan mitt ibland oss. Himmelriket finns inom oss. Ur närvaron uppstår samhörigheten med allt som är.
"Försonaren"
Joh 11:46-57 (Tidigare publicerad 2008-03-08)
”Försonaren” är söndagens Gudtjänsttema. Man pratar i kyrkan om Jesus, som ett försoningsoffer. Att Jesus dog för våra synder. Jag tycker att det hela känns lite efterkonstruerat. Att se på människan som en syndare, tycker jag känns betryckande och negativt.
Att förminska människan, tycker jag är att förminska Gud.
Människan som är skapad till Guds avbild, till en gudomlig varelse. Skulle vi vara misslyckade kopior som måste rättas till? Jag tror vi är skapade alldeles perfekta! Vi är utrustade med allt vi behöver för att nå vår fulla potential.
Jesus är en sann läromästare i konsten att leva fullt ut. Han visade oss möjligheten att leva ut vårt sanna jag, vårt innersta väsen, vår gudomlighet.
Jag var för en tid sedan på en andakt i Svenska kyrkan, där prästen sa:” Det finns många vägar till Jesus, men det finns bara en väg till Gud och det är Jesus.”
Så tror definitivt inte jag! Jag tror att vägen som tar oss till Gud, är en väg som leder inåt i oss själva. Inom oss finns skatten, pärlan, det växande fröet, som väntar och längtar efter att vi ska ge det näring att växa och blomstra.
Vi väljer själva varje dag, varje stund, om vi vill vara sanna mot oss själva, om vi vill ge oss själva utrymme att växa. Växa utanför ramarna, för vad som anses vara ”lagom” Växa utan att låta oss begränsas av andra.
Du duger! Ja, mycket mer än så, du är fullkomligt underbar!
Frigör, förlös ditt sanna jag!
Vi är gudagåvor till varandra!
”Försonaren” är söndagens Gudtjänsttema. Man pratar i kyrkan om Jesus, som ett försoningsoffer. Att Jesus dog för våra synder. Jag tycker att det hela känns lite efterkonstruerat. Att se på människan som en syndare, tycker jag känns betryckande och negativt.
Att förminska människan, tycker jag är att förminska Gud.
Människan som är skapad till Guds avbild, till en gudomlig varelse. Skulle vi vara misslyckade kopior som måste rättas till? Jag tror vi är skapade alldeles perfekta! Vi är utrustade med allt vi behöver för att nå vår fulla potential.
Jesus är en sann läromästare i konsten att leva fullt ut. Han visade oss möjligheten att leva ut vårt sanna jag, vårt innersta väsen, vår gudomlighet.
Jag var för en tid sedan på en andakt i Svenska kyrkan, där prästen sa:” Det finns många vägar till Jesus, men det finns bara en väg till Gud och det är Jesus.”
Så tror definitivt inte jag! Jag tror att vägen som tar oss till Gud, är en väg som leder inåt i oss själva. Inom oss finns skatten, pärlan, det växande fröet, som väntar och längtar efter att vi ska ge det näring att växa och blomstra.
Vi väljer själva varje dag, varje stund, om vi vill vara sanna mot oss själva, om vi vill ge oss själva utrymme att växa. Växa utanför ramarna, för vad som anses vara ”lagom” Växa utan att låta oss begränsas av andra.
Du duger! Ja, mycket mer än så, du är fullkomligt underbar!
Frigör, förlös ditt sanna jag!
Vi är gudagåvor till varandra!
"Livets bröd"
Joh 6:1-15 (Tidigare publicerad 2008-03-01)
Mat åt fem tusen
Ni som sett filmen ”Jesus från Nasaret” som gjordes på sjuttiotalet, ser kanske en Jesus med glasartad tom blick i detta så kallade brödunder och gigantiska råa fiskar som väller fram i folkmassan.
Just gestaltningen av denna händelse upplevde jag som det absolut sämsta i den filmen.
Det som ska lyftas fram i denna text tycker jag är den osjälviske pojken!
Ett barn som tänker mer på det gemensammas bästa än på sitt eget.
Han ger villigt av det han har, med tro och hopp om att hans gåva ska kunna göra skillnad.
Jesus tackar Gud för brödet och fiskarna som pojken delat med sig av.
Vad händer inom människorna som bevittnar detta? Det som händer med mig är att lusten att dela med mig vaknar. Tron på människan och att det kommer att räcka till oss alla om alla delar med sig.
Jag tror alltså inte att Jesus trollade fram en massa råa fiskar. Det han gjorde var att röra vid människors hjärtan genom sin tro på möjligheten att vi skulle kunna inspireras och förändras av pojkens osjälviskhet och tro.
Jag tror de gjorde det. Människorna började dela med sig av sin undangömda, medhavda matsäck och det visade sig vara mer än tillräckligt till alla.
Att se till det gemensammas bästa, när det gäller fördelningen av jordens resurser, är en verklig utmaning för oss som lever i ett land med överflöd på många områden. Vad händer om vi börjar tänka mindre på oss själva?
Det man i de så kallade rika länderna lider brist på är ofta kärlek, gemenskap och mening med tillvaron, ibland är det kanske en följd av själviskhet. Att dela med sig av de gåvor som man fått, att dela med sig av sig själv, gör enligt min mening tillvaron mer meningsfull och lyckligare.
Jag tror på möjligheten att tillsammans skapa en värld i fred och kärlek, där alla kan äta sig mätta.
Jag tror på möjligheten!
Mat åt fem tusen
Ni som sett filmen ”Jesus från Nasaret” som gjordes på sjuttiotalet, ser kanske en Jesus med glasartad tom blick i detta så kallade brödunder och gigantiska råa fiskar som väller fram i folkmassan.
Just gestaltningen av denna händelse upplevde jag som det absolut sämsta i den filmen.
Det som ska lyftas fram i denna text tycker jag är den osjälviske pojken!
Ett barn som tänker mer på det gemensammas bästa än på sitt eget.
Han ger villigt av det han har, med tro och hopp om att hans gåva ska kunna göra skillnad.
Jesus tackar Gud för brödet och fiskarna som pojken delat med sig av.
Vad händer inom människorna som bevittnar detta? Det som händer med mig är att lusten att dela med mig vaknar. Tron på människan och att det kommer att räcka till oss alla om alla delar med sig.
Jag tror alltså inte att Jesus trollade fram en massa råa fiskar. Det han gjorde var att röra vid människors hjärtan genom sin tro på möjligheten att vi skulle kunna inspireras och förändras av pojkens osjälviskhet och tro.
Jag tror de gjorde det. Människorna började dela med sig av sin undangömda, medhavda matsäck och det visade sig vara mer än tillräckligt till alla.
Att se till det gemensammas bästa, när det gäller fördelningen av jordens resurser, är en verklig utmaning för oss som lever i ett land med överflöd på många områden. Vad händer om vi börjar tänka mindre på oss själva?
Det man i de så kallade rika länderna lider brist på är ofta kärlek, gemenskap och mening med tillvaron, ibland är det kanske en följd av själviskhet. Att dela med sig av de gåvor som man fått, att dela med sig av sig själv, gör enligt min mening tillvaron mer meningsfull och lyckligare.
Jag tror på möjligheten att tillsammans skapa en värld i fred och kärlek, där alla kan äta sig mätta.
Jag tror på möjligheten!
"Kampen mot ondskan"
Mark 5:24-34 (Tidigare publicerad 2008-02-25)
Gårdagens gudstjänsttema var ”Kampen mot ondskan”. Det kändes inte så värst inspirerande så det blev inte av att jag skrev något igår. Eftersom jag satt upp som mål att gå igenom hela kyrkoåret så sitter jag ändå här nu.
Det här är ju ännu en text som visar på hur människors tro kan fungera som helande kraft och det har jag ju redan skrivit om. Stackars predikanter som söndag efter söndag ska komma med nya infallsvinklar med snarlika texter som utgångspunkt.
Jag tror överhuvudtaget inte på ondskan. I en del texter står det ju att människor är besatta av onda andar. En del menar även att sjukdom är djävulens verk.
Jag tror inte på det onda som någon kraft, men visst kan det onda sätta sig i kroppen på oss av olika anledningar, men då mer i parasitform. Sjukdom och ond bråd död behöver inte nödvändigtvis enbart vara av ondo.
En sjukdom eller någons död kan hjälpa oss att få upp ögonen för vad som är viktigt. Jesus själv dog ju på ett vedervärdigt sätt och inte helt förgäves med dagens perspektiv.
Jag tror att kärlekens kraft är allenarådande. Det som kan tyckas motarbeta oss och trycka ner oss är rena rama hjärnspöken. Destruktiva tankar som får oss att bli rädda, oroliga och misstänksamma.
Allt är skapat gott! Livet vill oss bara gott!
Vi besitter alla Kärlekens kraft, som har förmåga att förflytta berg. Förflytta de hinder som våra negativa tankar kan ställa i vår väg.
Du människa! Du är helt fantastisk! Du har oändliga möjligheter!
Gårdagens gudstjänsttema var ”Kampen mot ondskan”. Det kändes inte så värst inspirerande så det blev inte av att jag skrev något igår. Eftersom jag satt upp som mål att gå igenom hela kyrkoåret så sitter jag ändå här nu.
Det här är ju ännu en text som visar på hur människors tro kan fungera som helande kraft och det har jag ju redan skrivit om. Stackars predikanter som söndag efter söndag ska komma med nya infallsvinklar med snarlika texter som utgångspunkt.
Jag tror överhuvudtaget inte på ondskan. I en del texter står det ju att människor är besatta av onda andar. En del menar även att sjukdom är djävulens verk.
Jag tror inte på det onda som någon kraft, men visst kan det onda sätta sig i kroppen på oss av olika anledningar, men då mer i parasitform. Sjukdom och ond bråd död behöver inte nödvändigtvis enbart vara av ondo.
En sjukdom eller någons död kan hjälpa oss att få upp ögonen för vad som är viktigt. Jesus själv dog ju på ett vedervärdigt sätt och inte helt förgäves med dagens perspektiv.
Jag tror att kärlekens kraft är allenarådande. Det som kan tyckas motarbeta oss och trycka ner oss är rena rama hjärnspöken. Destruktiva tankar som får oss att bli rädda, oroliga och misstänksamma.
Allt är skapat gott! Livet vill oss bara gott!
Vi besitter alla Kärlekens kraft, som har förmåga att förflytta berg. Förflytta de hinder som våra negativa tankar kan ställa i vår väg.
Du människa! Du är helt fantastisk! Du har oändliga möjligheter!
"Den kämpande tron"
Matt 15:21-28 (Tidigare publicerad 2008-02-16)
En kanaaneisk kvinnas tro
Jaha, nu är man inte bara en hedning, nu liknas man vid en hund också, av den där Jesus.
Nog är han mänsklig alltid Jesus, som blir irriterad på efterhängsna fruntimmer och vräker ur sig förolämpningar.
Precis som alla oss vanliga dödliga beter han sig. Men han lyssnar på henne trots allt och tillåter henne att ha sin tro. Ser med respekt på den trots att han inte verkar orka bry sig till en början.
Att liknas vid en hund är kanske heller inte så dumt. Finns det någon annan varelse som är så tillitsfull som en hund? Som fortsätter att ge villkorslös kärlek till sin herre även när den blir illa behandlad?
Jesus såg det som sin uppgift att nå Israels folk. Han nådde ut till betydligt fler med sitt kärleksbudskap och gör så än idag.
En kanaaneisk kvinnas tro
Jaha, nu är man inte bara en hedning, nu liknas man vid en hund också, av den där Jesus.
Nog är han mänsklig alltid Jesus, som blir irriterad på efterhängsna fruntimmer och vräker ur sig förolämpningar.
Precis som alla oss vanliga dödliga beter han sig. Men han lyssnar på henne trots allt och tillåter henne att ha sin tro. Ser med respekt på den trots att han inte verkar orka bry sig till en början.
Att liknas vid en hund är kanske heller inte så dumt. Finns det någon annan varelse som är så tillitsfull som en hund? Som fortsätter att ge villkorslös kärlek till sin herre även när den blir illa behandlad?
Jesus såg det som sin uppgift att nå Israels folk. Han nådde ut till betydligt fler med sitt kärleksbudskap och gör så än idag.
"Sådd och skörd"
Matt 13:24-30 (Tidigare publicerad 2008-02-10)
Liknelsen om ogräset
Ogräset inom oss, alla misstag vi begår, allt vi gör som inte leder till något gott, kommer slutligen att eldas upp.
Vi tillåts göra våra egna misstag. Det är så vi lär oss. Ogräset tillåts växa där bland vetet tills vi mognat.
Det finns ingen anledning att gå och gräma sig över att det finns ogräs i åkern. Det är inte ogräset inom oss som kommer att tas till vara. Kärleken inom oss är det som kommer att bestå.
Så sträck på dig, vänd ansiktet mot solen och väx som människa.
Döm inte dig själv och andra bara för att du upptäcker ogräs i din egen eller din grannes åker.
Se på vetet inom dig! Se hur det växer och vajar i vinden.
Gläds åt en rik skörd.
Liknelsen om ogräset
Ogräset inom oss, alla misstag vi begår, allt vi gör som inte leder till något gott, kommer slutligen att eldas upp.
Vi tillåts göra våra egna misstag. Det är så vi lär oss. Ogräset tillåts växa där bland vetet tills vi mognat.
Det finns ingen anledning att gå och gräma sig över att det finns ogräs i åkern. Det är inte ogräset inom oss som kommer att tas till vara. Kärleken inom oss är det som kommer att bestå.
Så sträck på dig, vänd ansiktet mot solen och väx som människa.
Döm inte dig själv och andra bara för att du upptäcker ogräs i din egen eller din grannes åker.
Se på vetet inom dig! Se hur det växer och vajar i vinden.
Gläds åt en rik skörd.
"Jesus är vårt hopp"
Mark 4:35-41 (Tidigare publicerad 2008-02-02)
Stormen tystas
Stormar drabbas vi alla av ibland. De sliter och drar i oss och väcker vår rädsla. Vi kan rent av försättas i panik av all den oro som sköljer över oss. Känslostormarna som vi inbillar oss kommer att slita hjärtat ur kroppen på oss…är bara en stilla krusning på ytan.
Ur den oändliga oceanens perspektiv är det som drabbar oss som en stilla krusning på ytan.
I djupet är allting lugnt och stilla. Inom oss finns en ocean som kryllar av liv. En ocean av kärlek som tar emot oss och bär oss.
Att leva innebär att vi får genomgå många stormar.
Att tro är att mitt i stormen någonstans ändå veta att stormen kommer att bedarra.
Jag dyker ner under ytan och förundras över stillheten, skönheten i de vackra korallreven. Hur kunde jag tro att stormen skulle kunna skada mig?
Stormen tystas
Stormar drabbas vi alla av ibland. De sliter och drar i oss och väcker vår rädsla. Vi kan rent av försättas i panik av all den oro som sköljer över oss. Känslostormarna som vi inbillar oss kommer att slita hjärtat ur kroppen på oss…är bara en stilla krusning på ytan.
Ur den oändliga oceanens perspektiv är det som drabbar oss som en stilla krusning på ytan.
I djupet är allting lugnt och stilla. Inom oss finns en ocean som kryllar av liv. En ocean av kärlek som tar emot oss och bär oss.
Att leva innebär att vi får genomgå många stormar.
Att tro är att mitt i stormen någonstans ändå veta att stormen kommer att bedarra.
Jag dyker ner under ytan och förundras över stillheten, skönheten i de vackra korallreven. Hur kunde jag tro att stormen skulle kunna skada mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
