"Tro och liv"

Luk !8:9-14 (Tidigare publicerat 2008-08-01)

I den här texten berättar Jesus en liknelse om en farisé och en publikan.
Fariséns förakt mot andra syndiga människor framgår tydligt i liknelsen. Han upphöjer sig själv genom att se ner på andra. Publikanen ber om nåd och får den.

Ett vanligt fenomen är att tala illa om andra, för att själv framstå i en bättre dager. I liknelsen sker det när männen ska be till Gud. Farisén i liknelsen för ingen kommunikation med Gud, utan Jesus säger att han ber för sig själv. Jämförelser vi gör med varandra är totalt ointressanta ur ett gudomligt perspektiv. Det är sitt ego farisén tillber.

Vårt ego vill gärna höra hur värdelösa andra människor är. Egot älskar att föra vidare elakt prat och negativa omdömen om människor som inte är närvarande. Jämförelser med andra är sånt som egot livnär sig på.

Genom att döma andra dömer vi oss själva. På forumet Medvet-ande pågår det en diskussion om egots funktion. Varför har vi ett ego och är det bara av ondo?

Jag skrev där att: Jag tror att anledningen till att vi har ett ego är förknippat med Kärlek. Vi har möjlighet att göra egna val. Den fria viljan att älska.

Vi väljer själva om vi vill se oss som en del av en större helhet. Vi väljer själva om vi vill se det gudomliga i våra medmänniskor, om vi vill se oss själva som en del i det universella varandet.

Kärlek är ingenting man kan tvinga fram. Egot behövs för att kunna göra valet att älska sin nästa som en del av sig själv. Om vi inte hade något val, vore det då Kärlek?

Kärleken får vi ta emot av nåd, vi kan inte begära den eller förtjäna den. Förunderlig nåd är det som vi tar emot i varje andetag!