"Förlorad och återfunnen"

Luk 15:1-7 (Tidigare publicerad 2008-06-04)

I den här texten berättar Jesus liknelsen om det förlorade fåret.
Den får mig att tänka på en förlorad knapp.

I kören som jag sjunger i, uppmanas vi att klä oss i vitt vid konserttillfällena för att ge ett enhetligt intryck.
Första konserten jag var med på inföll i december och i min garderob fanns inga vita kläder.
I affärernas vinterkollektioner fanns heller inga vita kläder.

- Jag är ogift, jag klär inte i vitt, sa jag. Efter att ha gått igenom barnens utklädningskläder lyckades jag till sist få ihop kläder till konserten.

Till min stora glädje var affärerna fulla av vackra vita klänningar när det blev vår, så i god tid innan vårkonserten inhandlade jag en klänning som jag tyckte mycket om. När jag kom hem upptäckte jag att den översta knappen saknades.

Jag la ner klänningen och kvittot i påsen igen, för att ta med den till affären, när jag skulle åka till stan igen vid nästa sångövning. Väl på tåget in mot stan kommer jag på att jag glömt kassen med klänningen hemma.

Jag går till affären i alla fall och säger precis som det är, tänker jag. I affären visar det sig att en konfirmationskamrat till mig arbetar. Hon tror naturligtvis på min historia och är villig att hjälpa mig trots att det inte finns några extraknappar att tillhandahålla. Hon tar resolut bort en knapp från en annan klänning som hon lägger undan och skjuter på så sätt på problemet till fördel för mig.

Jublande lycklig går jag därifrån med en knapp omsorgsfullt inslagen i ett litet kuvert i kappfickan. Hela kören gläder sig sedan med mig när jag kommit dit och delat med mig av denna glädjande nyhet.

Väl hemma igen upptäcker jag att kappfickan är tom. Det lilla kuvertet med knappen är borta! Om och om igen söker jag igenom alla fickor men knappen förblir borta. Besvikelsen är lika stor som glädjen förut var.

De ”rättfärdiga” knapparna sitter där de ska och jag uppmärksammar de faktiskt när jag provar klänningen igen och inser att den faktiskt är användbar trots att den översta förblir saknad, jag känner att jag inte kommer att kunna ersätta den med någon annan knapp. Det får vara tomt där, som en påminnelse till mig om hur glad jag var över att ha den hos mig för en kort tid.

Tänk om jag skulle hitta det där lilla kuvertet med knappen en vacker dag! Vilken fest! Vilken oerhörd glädje det skulle vara.

Vårt syfte att samverka till en större helhet, den glädje som upplevs när fler pusselbitar faller på plats, när den saknade biten ger oss möjlighet att se helheten, den glädjen kan upplevas på så många plan, den är stor!