"Döden och livet"

(Tidigare publicerad: 2007-09-20)

På söndag handlar evangelietexten enligt kyrkoåret om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda.

Joh 11:28-44

Det här är väl ändå bara för vedervärdigt. Att stackars Lasaros ande uppmanas återvända till en redan ruttnande kropp. Är detta verkligen nödvändigt?

Om Jesus vill få oss att tro på att Livet övervinner döden kan han väl istället be oss se på Liljorna på marken som han gör i ett annat sammanhang.

I naturen är ju döden en förutsättning för pånyttfödelse. Vi lever i ett kretslopp som är i ständig transformering. Döden är enbart ett övergående skede i livsprocessen, i alla fall som jag ser det.

Att Jesus visar sådan empati med den sörjande Maria är ändå en positiv behållning av denna text.

När min far var döende bad jag att han inte skulle tas ifrån mig och han stannade i två långa år fyllda av lidande, i en kropp som inte fungerade. Inte förrän jag uttryckligen bad om att han skulle få dö lämnade han sin kropp.

Så här i efterhand önskar jag att jag kunnat släppa taget om honom tidigare. Kanske valde han lidandet för min skull, för att jag ännu inte var redo. Kanske levde han vidare av kärlek till oss som inte var redo att låta honom dö. Kanske var han själv inte beredd att lämna oss.

Att släppa taget är verkligen inte alltid särskilt lätt. Att faktiskt tillåta den förändring som sker är svårt ibland. Föräldrar kan ha väldigt svårt att tillåta sina barn att bli vuxna till exempel. Släpper vi taget förlorar vi kontrollen och hur ska det då gå?

Min erfarenhet är att när jag väl släpper taget och bara litar på att livet vill mig väl, upplever jag en oerhörd lättnad och befrielse. Jag fylls av kärlek och känner frid inombords.

Är den här typen av sensationer som texten beskriver nödvändiga för att vi ska tro på livets mirakel? Kanske finns det anledning till övertydlighet ibland. I mina drömmar används ofta en övertydlig och sensationell symbolik och de drömmarna är alltid lättare att minnas.

Jesus trodde tydligen att Judarna i sällskapet skulle ha lättare att ta till sig hans budskap om ett under som detta skedde.

För min tro känns denna typ av under inte alls nödvändiga. Jag skulle nog föredra att det är lögn alltihop, för vem har glädje av en halvrutten stinkande bror?