"Bönen"

Luk 18:1-8 (Tidigare publicerad 2008-04-24)

Vad är egentligen bön? För mig är bön all kommunikation som sker genom kärleksnärvaron i allt som är, all tacksamhet, all kärlek, och alla önskningar som riktas till närvaron i allt som är. Den kan naturligtvis vara mer specifik och riktas direkt till kärleksnärvaron i en annan människa, vid förbön tillexempel.

Eftersom jag tror att det jag kallar Gud finns inom allt och alla behöver jag inte ta några omvägar genom någon ”högre makt”. Det behövs inga speciella ritualer. Svar på böner kan komma genom aha-upplevelser när tankebruset tystnat, det kan komma i symbolform i drömmar, det kan komma genom andra människor.
Man kan även kalla den ordlösa samvaron jag upplever i närvaron för en slags bön.

Den ordlösa samvaron med alltet som sker när man är närvarande, kan kännas mer lättillgänglig i naturen, men allt kan bli en slags bön när det sker i medvetenhet. Sång musik och dans kan bli en hyllning till det sanna jaget, det innersta, kärleksnärvaron inom och runtomkring i allt som är.

I höstas genomgick jag en slags död. Det kändes som om jag var redo att lämna min kropp. Kroppen är något förgängligt, ett redskap för existensen här på jorden, kroppen är inte det jag identifierar mig med.

Kroppen kändes inte lika viktig för mig längre. Det var inte så att jag kände mig trött på livet men jag kände att yttre omständigheter och upplevelser inte längre kändes lika viktiga för mig. Det oförstörbara som finns inom mig kommer att bestå vad som än händer mitt yttre.

Det fanns inte längre något särskilt som jag önskade skulle hända för egen del i mitt liv. Jag hade redan fått vara med om så mycket som jag önskat, en hel del av det jag önskat hade visat sig åsamka mig smärta men jag kunde ändå se att jag lärt mig något, att det fört mig vidare.

Jag kände mig redo att låta mig användas i det syfte som livet önskar. Min önskan blev att få samverka med andra för det gemensammas bästa. Det blev min bön.

Det här förhållningssättet har gjort att jag kommit i kontakt med andra människors drömmar, visioner och längtan i allt större utsträckning.

Jag har upptäckt att livet hela tiden ger oss en massa möjligheter att samverka för det gemensammas bästa, men det är långt ifrån alltid vi är villiga att våga ta de möjligheter som ges oss.
Att ställa sig tillförfogande att användas av livet innebär inte att man fråntas sin fria vilja. Vår fria vilja ger oss möjlighet att göra medvetna val som kan leda till att våra önskningar går i uppfyllelse.

Jag gjorde nyligen ett tankeexperiment med mig själv, där jag tänkte mig mitt liv som en film. Vad skulle jag då som publik vilja se hända i mitt liv? Med hjälp av experimentet kunde jag se att om jag flyttade fokus från mig själv, så såg jag en hel massa saker som skulle kunna hända, jag såg oändliga möjligheter, visst bar jag fortfarande på drömmar och visioner.

Med fokus på mig själv som mitt ego, kommer rädslan för att misslyckas, rädslan för att göra sig illa. När jag istället betraktar mitt ego utifrån och blir medveten om att mitt ego är inte det jag innerst inne är, försvinner rädslan och all psykologisk smärta.

Ur mitt evighetsperspektiv utgör detta liv endast ett ögonblick, hur viktigt kan ett ögonblick vara?
Jag antar att det blir just så viktigt som vi gör det till!