måndag 1 december 2008

"Påskens vittnen"

Joh 21:1-14 (Tidigare publicerad 2008-04-02)

Detta uppges vara den tredje gången Jesus visar sig för sina lärjungar i ”uppstånden” form.

Ingen av gångerna har lärjungarna känt igen honom på hans utseende. Om det väsentliga är att vi ska bli övertygade om att Jesus är Guds ende son som uppstår från de döda, varför väljer han då inte att visa sig i den kropp som lärjungarna känner igen?

Jag tror att det är något helt annat det är meningen att vi ska förstå genom detta mirakel. Jag tror att det är meningen att vi ska bortse mer från den kroppsliga gestalten och förstå att den gudomliga närvaron kan verka genom vem som helst utav oss.

Det som får lärjungarna att bli övertygade om att det är Jesus de mött är det han säger och det han gör. Han låter sig kännas igen genom att visa den inre kraften, den inre visheten. Det är i det inre den gudomliga närvaron i oss finns. Det är i vårt innersta väsen Kärleken finns.

Jesus säger, vid ett annat tillfälle: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder det har ni gjort för mig. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.

Genom att tala till oss genom olika gestalter avslöjas att vi innerst inne är ett och samma, vi är en och samma kropp. Jag tror att Gud är kärlek och finns inom oss alla och att varje möte med en medmänniska är ett möjligt möte med Gud.

De dyker upp när jag som bäst behöver dem, ”änglarna” dessa fantastiska medmänniskor som ger mig vad jag behöver och som jag får stå till förfogande för. Att vara öppen för att samverka för det gemensammas bästa, gör enligt min erfarenhet att det plötsligt börjar hända en massa saker i ens liv. En del saker kan vara jobbiga och svåra, en del saker roliga och lätta.

Att låta sig användas av livet och samverka med andra för det gemensammas bästa, är vad jag uppfattar som livets mening. Det har blivit min första önskan när jag vaknar på morgonen och min sista tanke innan jag somnar. Mitt liv har aldrig känts mer spännande och meningsfullt än det gör nu. Möjligheterna är oändliga!

1 kommentar:

Mona Halldin sa...

Värt att påminnas om, om och om igen!
<3