tisdag 2 december 2008

"Jesus förhärligad"

Matt 17:1-9 (Tidigare publicerat 2008-07-04)

I den här texten tar Jesus med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg. De ser Jesus ansikte lysa som solen och hans kläder bli vita som ljuset. De ser även två andra gestalter som de identifierar som Mose och Elia.

Ur ett lysande moln kommer en röst som säger dem: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

Ljuset, livsanden i Jesus blir synlig. Även Mose och Elias livsande blir synlig trots att deras kroppar för längesedan förmultnat. Kanske uppenbarar de sig i detta ögonblick för att lärjungarna ska förstå att livsanden finns inom alla. Att den enda sonen är Guds ande som finns inom allt och alla.

Livsanden som finns även inom oss och som gör oss gudomliga, gör oss till barn av Gud. Vi uppmanas lyssna till livsanden inom oss, lyssna till den inre kärleksfulla rösten som alltid vill oss väl.

Medvetenheten om att vi aldrig någonsin är eller har varit separerade från Gud, är vad jag ser hela existensen ständigt upplysa oss om. Att människans illusion om att vara avskild från helheten skapar en obefogad rädsla.

”Stig upp och var inte rädda”., säger Jesus till de skräckslagna lärjungarna som inte tycks ha begripet mycket av det de just sett och hört. De ligger med ansiktena mot marken, förmodligen i tron om att deras ansikten ska smälta sönder och samman om de får se Gud, såsom de gör när arken öppnas i filmen ”Jakten på den försvunna skatten”.

Människans vanföreställningar om det som bara Är, börjar så fort vi i tanken försöker sätta ord på det. Vilken befrielse det är i de stunder vi kan komma bortom språket och bli som barn som ännu inte lärt sig de begränsande orden.

Vilken vila det är i att bara se på varandra och omfamna livsanden som synliggörs i kärlek och ljus, när vi tillåter varandra att bara vara.

Inga kommentarer: